Mitt firande av Krishnas födelsedag på mitt Ashram – Tjejzonen

Mitt firande av Krishnas födelsedag på mitt Ashram

När vi firade Krishnas födelsedag på mitt Ashram svämmade stället över av anhängare, vi fastade hela dagen, lagade mat, dansade fram och tillbaka i templet. Efter skymningen fick vi äta, men innan dess samlades vi i templet en sista gång för presentutdelningen. Altarpodiet svämmade över av paket, alla tillägnade Krishna. Ett efter ett öppnades paketen och varje gång kom jubelropen från anhängarna “Ki Jay!”

Konsumtion är ok, så länge det görs av rätt anledning enligt anhängarna. Om man tillägnar alt sitt arbete åt Krishna, är allt arbete bra. Om man engagerar sig i kapitalism av rätt anledning är till och med kapitalism bra, så länge man gör det åt Krishna och inte åt en själv. Det är ju flrvisso vi som kommer använda den där stavmixern i köket, men vi gör det åt Krishna. Eller det är intentionen, i alla fall.

När jag sitter där och hurrar åt kökshanddukar och vispar känns det ändå ganska konstigt, och jag vet inte riktigt om jag tror på intentionen. Eller snarare, jag vet inte om jag tror att anti-kapitalism är en särskilt hållbar livsstil, alla kan inte isolera sig på en gård ute på landet och leva på sina egna odlingar.Sen är über-kapitalism inte hållbart heller, för vem behöver egentligen ett berg av guld och ädelstenar?

Men jag sitter där, och tänker att onyanserade förhållningssätt till världen inte hjälper så mycket, skapar mer konflikt än lösning. Det finns en naivitet här som jag beundrar, en önskad att totalt omvandla sig själv för att tjäna gud, att vända sig bort från världen. Svart och vitt, gott och ont. Det är så tryggt, men jag har förlorat förmågan att se världen som enkel. Det är något jag sörjer lite, den absoluta vetskapen, men samtidigt är det inget jag kan tänka mig att återvända till.

Det här är den främsta läxan jag lär mig om mig själv, folk kommer hit för att finna gud men allt jag finner är vetskapen att, i alla fall för mig, är gud och de moraliska absoluter som så ofta insveper honom, något jag inte längre har något intresse för. Men jag hurrar ändå när stavmixern öppnas, för ni anar inte hur jobbigt det är att mossa morötter för 50 personer med en potatispress…