Mitt frisläppta jag

Skyndar mig fram snabbt-snabbt i gångarna som leder oss människor som på en myrstig ned mot tunnelbanan under T-centralen. Alla skyndar. Ingen verkar glad. Fast egentligen är det nog bara omedvetna uttryck, för om du testar att le mot någon kan du ofta få ett leende tillbaka! Men det är inte så ofta folk ler mot okända i tunnelbanan, eller på gatan heller för den delen. Tråkigt nog.

Hur som helst, det är trångt, och svettigt, och jag har mycket packning. Har varit på landet. Reviderar på en gång jag kommer ner i tunnelbanan min uppfattning om att jag längtade tillbaka till stan och längtar nu genast tillbaka till landet och avsaknaden av kommunikationer och den stress och det oljud det för med sig. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”, tänker jag samtidigt som jag ser att det är två minuter tills tunnelbanan avgår. Tränger mig fram till spärrarna och läser av mitt kort, därefter kvicka steg nedför trapporna och in i tunnelbanevagnen precis innan dörrarna stängs. Sjunker ned på ett säte med packningen på golvet mellan benen, pustar ut och är glad över de fem minuter jag sparade på att hinna med detta tåg och slippa vänta på nästa. Kollar upp, killen mitt emot mig kollar ned, mellan mina ben, han ler stort men försöker dölja det. Jag kollar också ned och inser att jag spräckt mina byxor, när jag sitter där bredbent visar jag ogenerat upp mina underbyxor för världen!

Jag börjar skratta, han skrattar, kvinnan bredvid skrattar – och förhoppningsvis gjorde jag deras dag lite grann! Om inte annat så bröt jag åtminstone mot den norm som annars verkar råda i tunnelbanan, ni vet den där om att man helst inte på något sätt, under några omständigheter, interagerar med okända människor. Ibland är det kul att bryta mot normer för att se reaktionerna, så länge det inte skadar eller stör dig själv eller någon annan. Våga prova!