Mitt pinsammaste skolminne

När jag gick i nian fick min musiklärare upp ögonen för mig. Jag tyckte om musiklektionerna, vi sjöng och spelade instrument och musikläraren var trevlig. Det var en skön paus från de andra lektionerna och jag tyckte det var kul att spela både blockflöjt och gurka. Hösten löpte på och plötsligt skulle skolan ta ut en kör som skulle åka iväg till vår vänort i Tyskland för att gå Luciatåg. Endast duktiga sångare fick följa med. Då jag sjunger falskt som en kråka så tänkte jag inte ens på att anmäla mig. Min musiklärare blev bestört när han upptäckte att jag inte fanns med på listan och undrade varför jag inte ville följa med. Jag sa att ”Äh, jag vet inte riktigt”. Han satte upp mig på listan ”Du som är så duktig!” och jag tänkte att det kunde väl bli en spännande utflykt. Jag hade aldrig varit i Tyskland.

På resan till Tyskland berättar vår musiklärare stolt för gruppen att de utsett vem som skulle vara lucia. Spänningen var stor, det fanns flera i gruppen som redan utsett sig till lucia och höll på att tävla om musiklärarens gunst. ”Vi har tänkt oss Kristina!”  säger musikläraren stolt. Oj då. Det var jag inte beredd på! Förvånad, glad men fortfarande lite skamsen satt jag där då jag fortfarande inte vågat berätta för musikläraren att jag inte ens platsade i denna grupp. Då kom det, ”Och huvudakten blir när Kristina tar ett steg fram och sjunger solo”. Åh hjälp! tänkte jag. För att göra en lång historia kort så lyckades jag tillslut slingra mig ur hela Luciarollen och gick snällt i tåget och sjöng långt bak med stjärngossarna. Jag avslöjade aldrig min kråksång för musikläraren, men det var sista gången jag ridit på vågen att jag kan något som jag definitivt inte kan.