Mitt pinsammaste skolminne
För ett par år sedan läste jag franska på en skola i Paris. I Sverige väntade ett IG och jag hade gett mig tusan på att klara av det där rackarns språket, en gång för alla. Jag spenderade alla mina sparpengar på dyrka lektioner och ville verkligen få ut max, därför var jag inte rädd för att ställa dumma frågor. Mina kurskamrater kom från hela världen och hade för vana att fråga mig om det de inte förstod, dels för att jag hade viss förkunskap (eftersom jag hade börjat om med franskan typ tre gånger hemma) och dels eftersom jag var den enda som kunde så pass bra franska att jag kunde formulera en fråga. Samtidigt satt mer än hälften av klassen knäpptysta utan att förstå något alls.
En dag frågar en av mina kursare något som hon och jag pratat mycket om: kunde vi inte läsa lite snabbare? Det gick ju så långsamt… Och vet ni vad läraren svarade, framför hela klassen? Nej det går inte, för alla är inte lika snabba och smarta som du Laura. Tänk på Matilda som inte förstår lika bra som ni andra, vi måste ta det långsamt för att hon ska hänga med. Jag trodde att jag skulle dö! Där fick jag för att jag ställde frågorna ingen annan vågade ställa. Jag var så arg att jag gick till personalrummet för att förklara mig själv och säga att jag inte alls hade något emot att lära mig i en snabbare takt. Men det märktes att hon trodde att jag skyllde min ”dumhet” på mina klasskamrater och om möjligt trodde hon väl att jag var ännu osmartare.