Mitt självskadebeteende del 1

Jag hade rätt låg självkänsla i både låg-och mellanstadiet. Jag var väl knappast en poppistjej, utan snarare den där lite tråkiga tönttjejen med glasögon och bångstyrig frisyr. När det var dags att börja högstadiet bestämde jag mig för att det fick vara nog – bye bye tönt-Ewonne, liksom. Nu skulle jag bli cool, snygg och populär. Jag övertalade mamma att få kontaktlinser istället för glasögon och färgade så småningom håret svart. Jag ville klä mig som en punkare men var för feg för att gå hela vägen, så jag såg inte klok ut – buffaloskor (platåskor som var hett i slutet av 90-talet), jazzbyxor, Niketröja, nithalsband och svart eyeliner i halva ansiktet.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort, det här med att bli populär. Min klass styrdes med järnhand av tre tjejer som var betydligt ”tuffare” och snyggare än jag – tyckte jag då. Så här tretton år senare funderar jag ofta på vad denna tuffhet och snygghet bestod av, det faktum att de mobbade och misshandlade en tjej i vår klass, eller att de satte skräck i hela skolans lärarkår? Anyway. (Det är ju en helt annan historia).

Jag lyckades alltså inte bli populär i sjuan, utan var tvärtom rätt ensam. Faktum är att jag var så pass ensam att min lärare, utan att ha pratat med mig innan, berättade det för min mamma på ett utvecklingssamtal. Där satt jag, helt oförberedd, och skämdes så att jag höll på att sjunka igenom golvet. (Jag är snart färdigutbildad högstadie/gymnasielärare idag och skulle aldrig försätta någon utav mina elever i en så förnedrande situation!) Känner man sig ensam, kanske till och med utfryst, är man väl medveten om det själv och det kan vara otroligt skamfyllt, som vuxen måste man verkligen bemöta det med respekt. Nu hamnade jag visst off topic igen. Tillbaka till min poäng. I åttan blev det bättre, jag fick en bästis och så småningom blev vi tre. Tre fjortonåriga tjejer som höll ihop i alla väder. Ändå kände jag mig ofta ful, fel och ja, liksom sämre än dem. Tre fjortonåriga tjejer kan ge varandra villkorslös kärlek, över alla gränser, men har också en tendens att kasta ganska mycket skit på varandra. Och det gjorde vi. Jag tyckte oftast att det var jag som blev hårdast ansatt. Kanske hade jag sämst självkänsla.