Mitt självskadebeteende del 2

Vi hade en tävling, om vem som skulle bli av med oskulden först. Jag vann. Jag vann ofta då vi tävlande om vem som kunde hångla med flest killar på en termin och sånt som hade med sex att göra. I början var det rätt oskyldigt, allt var ju så nytt och spännande.

Men när jag blivit sjutton, arton år och min ”sexlista” (ja, det är sant, jag hade en sån) överstigit ensiffrigt tappade jag kontrollen. Jag började träffa killar som jag chattat med över nätet och vi hade sex, jag tog hem killar från krogen, jag gick med på saker som jag ångrade efteråt. Och jag förstod liksom aldrig varför. Jag fattade att det var något som inte stod rätt till, att jag mådde dåligt, men eftersom jag själv ofta var den som tog kontakten med killarna, flirtade och kom med skamliga förslag kopplade jag aldrig själva sexet till att jag mådde dåligt. Det var ju jag som ville, eller hur? Tanken på att man faktiskt kan göra saker mot sin vilja på grund av taskig självkänsla eller upplevd press utifrån drabbade inte mig förrän flera år senare när jag fick panikångest och blev deprimerad. Det här behöver inte bara vara sex utan skulle lika gärna kunna vara att skära sig själv, svälta sig själv, kräkas när man ätit eller träna jättehårt jämt. Man vill ju inte, men ändå vill man.

Det må vara skillnad mellan att bli sexuellt utnyttjad och att tillåta någon att utnyttja en sexuellt, men jag tror att konsekvenserna blir ungefär desamma. Man mår jättedåligt i längden. Jag vet att ni finns där ute tjejer, du som skämtsamt garderar dig genom att kallar dig själv ”hora” så att ingen annan ska kunna göra det. Du som tröstar dig själv med att du i alla fall är snygg till skillnad från vissa andra när kompisar kollar snett om du någon gång (mot förmodan) erkänner hur många du haft sex med. Du är inte ensam. Glöm inte det.

Vill du prata om det? Maila Tjejzonens mailjour, mailjouren@tjejzonen.com, eller chatta på Öppen linje ikväll kl 20-22, via Tjejzonens hemsida.