Mmmatilda: Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Jag trodde aldrig jag skulle le, men jag log stort när Han gick emot mig. Han mötte min blick och gav mig ett av sina varmaste leenden.
Han hade den fulaste frisyren jag sett, men det gjorde ingenting, för när Han ler med de där ögonen, överglänser det allt. Det tar över. Och mitt hjärta slår dubbla slag.
Jag sa saker Han redan visste, och jag visste alltid precis vad Han skulle svara.
Någon gick förbi och tittade storögt. Vi kankse lyste. Kastade ifrån oss något typ av övernaturligt ljus. Känner alla elektriciteten? Kemin vi har. Kemin vi har den syns, den går att ta på. Under alla de åren vi känt varandra har vi fått höra det från alla möjliga håll.
Vår kemi, den syns. Vår kemi. Den går inte att ersätta med någon typ av kärlek. Inte av något slag.
Vi visste båda att vi var tvungna att säga hejdå. På riktigt. Vi har sagt hejdå så många gånger. Vi har skrikit, gråtit och hållt om varandra, så många gånger vi sagt hejdå, och alltid har det sugit lika hårt. Vi har varit arga och ledsna, men alla gånger har det grundats i enorm besvikelse. En besvikelse större än allt annat.
Den besvikelsen som man bara kan få när man gjort allt för den man älskar mest; offrat delar av sig själv man aldrig trodde man skulle offra, haft otaliga antal försoningssex, gråtit tills tårarna tagit slut för att sedan titta in i varandras ögon tills allt svart blir till vitt bomull, och ändå har det inte varit tillräckligt.
Nu skulle vi ännu en gång säga hejdå, men denna gången var det så olikt alla hundra gånger tidigare, denna gången var det hejdå föralltid.
Hur säger man hejdå föralltid? Vi är på okänd mark. Kanske var det kontrollbehovet, som ligger så djupt rotat i oss båda, som gjorde vårt hejdå så lätt mitt i allt svårt, för vi hanterade det på det enda möjliga viset.
Han la sina armar om mig, så bekant. Detta ska alltså vara allra sista gången? Om det inte är det, kommer jag veta precis hur jag ska forma min kropp efter Honom även då? Kommer det vara samma känsla? Samma elektricitet? Allt kommer att ha förrändrats.. Kan detta någonsin bli obekant för mig? Kommer jag vakna en dag utan att ha sätt Hans leende på hela natten? Kommer det komma en dag då jag inte längre kan föreställa mig hur Hans ögon ändrar färg i ljuset? Så många frågor, men vill jag ens veta svaren?
Han mumlade mot mitt hår. Han sa att Han kommer sakna mig, varje dag, att jag vet att Han kommer göra det. Jag vet det. Jag nickade till svar.
Alla andra som påstår sig kunna läsa mig ljuger. Bara Han kan läsa mig. Han läser rubriker, kapitel, det finstilta och även mellan raderna.
Och Hans doft sitter liksom fortfarande kvar i min näsa.
Jag vill aldrig att den ska försvinna.