Mobbad
När jag gick i grundskolan tyckte jag att det var den värsta tiden i mitt liv. Vår klass var en blandning av rika och fattiga, populära och mobbade elever, smarta elever och elever med utvecklingsstörningar. Jag tillhödre den normala kategorin som inte var så superpopulära i skolan men ändå väldigt respekterad i klassen. Och jag brydde mig inte om att vara den snyggaste tjejen i skolan utan jag ville plugga hårt. En dag förändrades det normala i mitt liv. En av de rika och populära ville kasta ett ägg på en av mina klasskamrater som inte var så populär – och jag hade mod att skydda henne och vara emot den populära. Det kunde inte han tåla och från den dagen blev jag mobbad, aldrig fysiskt men väldigt mycket mentalt.
När jag började tycka om en kille och de populära fick veta det blev alla skoldagar ett mardröm för mig. Jag fick elaka sms, samtal, blickar, kommentarer… på alla möjliga vis försökte de att mobba mig. De gjorde aldrig någonting när jag var med mina kompisar eller med mina bröder men alltid när jag var ensam. När man är 12 då tar man det inte så lätt när 15-åriga killar säger massa elaka kommentarer till dig.
Jag tog på mig ansvaret för mobbningen och trodde att det var mitt eget fel. Jag hatade mig själv att jag var mobbad – det kändes väldigt kränkande speciellt på grund av att alla mina tre bröder var de populäraste i skolan… och sedan kom deras syster som inte fyllde dessa krav. Jag ville inte mobba någon annan. Jag ville inte röka. Jag ville inte festa varje helg och dricka mig full. Jag ville inte ligga med massa killar. Jag ville bara plugga hårthårthårt och tänkte bara på att komma in i universitetet!
Och jag pratade aldrig om det till andra, aldrig! Att erkänna det till någon annan var lika med ett misslyckat liv för mig. Om jag hade pratat om det till någon av mina bröder hade mobbningen slutat på en gång, jag vet det! Hade jag pratat om det till en lärare hade jag kanske fått hjälp från deras sida. Hade jag sagt det till mina kompisar skulle de gett mig stöd i alla fall. Men jag vågade inte prata, jag ville absolut inte erkänna att jag, Mari-Liis, blev mobbad.
Nu efter flera år ser jag ju resultatet för mitt hårda plugg och jag är bara glad över det! Jag ser också hur många av dåtidens populära inte har kommit in i universitet, inte har ett jobb, fortfarande bor hemma hos sina föräldrar… och tror fortfarande att de har det bra i livet.
Mår du dåligt? Prata om det till någon annan!! Ensam är aldrig stark! Det är omöjligt för andra att hjälpa dig i fall du inte själv pratar om det som gör dig illa. Och tro mig – du är inte den enda, det finns hur många människor som helst som har blivit utsatt för mobbning! Tack och lov har jag blivit bara starkare av att stå emot mobbningen men jag gick ändå igenom en väldigt svår tid i mitt liv och vill inte att någon annan skulle onödigt lida när det egentligen finns hjälp att få!