Mobbing – Tjejzonen

Mobbing

Sångfåglar sjunger inte bland asfalt och inga ljuva melodier är melodierna av spott.

Det är översättningen av en av mina absoluta favoritsångtexter. När jag skulle sätta mig och skriva om mobbing så känner jag som denna texten. Littertaturen, tänker jag, må skriva om stora känslor men de känslorna är aldrig mina. Så, mina vänner, nu sjunger vi om spott.

Någonting hände häromdagen som fick mig att minnas hur det var att bli förnedrad och utfryst. Innan livet rustat en med fuck-you-all-attityden som kommer med livserfarenhet. Jag kände mig mobbad. Och det var den smutsigaste, äckligaste mest fruktansvärt förödmjukande känslan jag någonsin upplevt.

Att vara mobbad är jävligt svårt. För människor som lever med detta varje dag och som fortfarande orkar stå upp varje morgon har jag en otrolig respekt. Utanförskap är en känsla som man känner fysiskt i kroppen. En rossling när man andas. En kramp i köttklumpen där själen borde sitta. Tusen jävla kilon som rinner runt i blodet och trycker ner kroppsdelar som försöker resa sig. Det är en känsla som man inte kan fly ifrån. En känsla man inte kan packa ner i ett flyttlass eller ducha bort med varmt vatten.

I stunden då jag återupplevde detta kände jag mig så naiv som hade glömt hur det kändes.  Så naiv som trodde att mobbing var något jag lärt mig att hantera. Någonting jag kunde köpa mig fri från med mitt självförtroende och förmåga att förlåta folk som säger dumma saker. Men i denna stunden insåg jag att det var så jävla fel. Det träffade mig som syra.

Tyvär är detta en känsla jag tror att de aldra flesta kan känna igen sig i. Och det jag vil säga är: Våga prata om det! Våga berätta för någon hur du känner eller skriv. Skriv på papperslappar, dagböcker och på baksidan av kvitton. Skriv ner vad det är du känner så kanske du kan skriva av ett kilo av de där tusen ton smärta som ligger på dig. Våga prata om det och ta dina känslor på allvar. På tjejzonen har vi en chatt dit man kan vända sig när man mår dåligt, eller bara vill prata med någon.

Och våga se på dig själv och säga “Fy fan, jag förtjänar inte detta. Tänk vad stark jag är som fortfarande står. Som fortfarande lever och har förmågan att älska och förlåta. Fy fan vad jag är stark”. Och kom ihåg att det blir bättre. Det blir så himla mycket bättre.