Mobbning

Igår skrev vi lite om mobbning här på bloggen. Mobbning är ett viktigt ämne att prata om tycker vi på redaktionen eftersom det är så vanligt, men verkligen inte okej. Idag har vi på redaktionen bjudit i en volontär från Tjejzonen som berättar om hur det kan kännas att själv bli mobbad och vad det kan få för konsekvenser för den drabbade.

Mobbning är vanligt i alla skolor, något som sker både öppet och i det tysta. När mobbningen tagit slut så betyder inte det att allt blir som vanligt igen. Ord sårar och de hänger kvar lång tid efter att man har sluta få höra dem. Man funderar och ältar om och om igen om det stämmer att man är ”ful”, ”dum”, ”töntig”. Osäkerheten är stor och man har svårt att lita på andra människor, även när de nära en försöker att säga att man är söt, smart och inte alls töntig. Trots det så försöker man att se om det stämmer, det de säger, i andras reaktioner. Det kan till och med leda till att man bara letar och ser de reaktioner, miner och tonfall som stämmer överens med att man är ”ful”, ”dum” och ”töntig”. Det är en ond cirkel som bara fortsätter och fortsätter.

Det tar lång tid att komma över att man blivit mobbad och ännu längre innan man börjar känna att livet ändå är rätt okej. Jag blev mobbad mina första tre år i skolan och det slutade med att jag bytte skola, både jag och min mamma kände att vi inte fick något stöd eller hjälp från lärarna i skolan. Och idag, när jag snart är 23 år, har jag fortfarande inte riktigt kommit förbi det. Första gången som jag kände mig rätt säker i mig själv, att jag vågade visa upp mig för andra, var sista året på gymnasiet. Det hade alltså tagit nästan 9 år efter att mobbningen slutat innan jag kunde både känna och säga att jag är bekväm i mig själv, att jag känner mig trygg och glad. Att jag vågar vara jag.

När jag försöker berätta detta för andra människor, som själva inte blivit mobbade, så kan de inte förstå att jag fortfarande påverkas av det. De tror att det bara är något som man lätt kommer över och att det inte alls var så farligt. Men det är det som är själva grejen, de kan inte förstå eftersom de inte upplevt det själva och därför så kan de inte heller veta hur det känns att bli utsatt på det sättet. Det spelar inte någon roll om det är en person eller flera som mobbar någon, inte heller om det sker öppet i skolan, i det tysta, på nätet, sms eller på något annat sätt. Det spelar inte heller någon roll vad det är man blir mobbad för: utseende, klädstil, musiksmak, skolprestationer etc. Det spelar inte heller någon roll om man är 5, 15 eller 25 år när man blir mobbad. Oavsett omständigheterna och orsakerna så gör det lika ont för alla människor att bli mobbade.

Mobbning är aldrig okej. Men det kan vara svårt att stoppa mobbningen om ingen gör något åt det. En orsak till att det är så kan vara att det finns människor som anser att det inte är så farligt att bli mobbad, och att man borde kunna stå upp mot sig själv. Det finns också människor som ser att det pågår, men inte gör något för att stoppa det. Jag ser det som att de stödjer mobbningen, eftersom de inte på något sätt motsäger att det mobbarna gör är fel. De människor som anser att det inte är så farligt måste ha någon sorts kyla inom sig, eftersom de kan uttrycka sig och framstå som att de lägger skulden och ansvaret på den mobbade att han/hon borde kunna stå upp för sig själv. Vad de inte förstår är att om bara en person, i skolan eller bland mina vänner, under den tiden hade ställt sig på min sida så hade jag också börjat våga stå upp för mig själv. Men när ingen gör det så ser man det som ett tecken på att man är alla de nedvärderande ord och uttryck de slänger på en. Då är det svårt att kunna stå upp mot en mobbare om ingen står på ens sida. Det kan leda till att man inte orkar eller har kraften att säga ifrån, utan då bara tar emot allt de säger, försöker att låtsas som att man inte bryr sig, och man blir än mer sårad.