Möjlighet, uppriktighet, förväntan, misslyckande, ovisshet…
Jag har så länge drömt. Min mamma kallade alltid mig för en drömmare som liten, men en drömmare som just gjorde det; drömde. Jag drömde, jag hoppades men genom att sätta ett namn på mina tankar förblev de just det, drömmar och inte verklighet.
Idag är jag snart 27 år gammal och står fortfarande framför spegeln och när jag blundar spelas det upp scener i mitt huvud. Jag blir lycklig. Jag öppnar mina ögon och hela rummet är målat i mina drömmars färg. Jag står där på den plats jag alltid har drömt om och jag är den personen jag alltid har drömt om att vara. Hela min mage kniper till och jag känner samma känsla som så många gånger förr, förväntan och upprymdhet. Jag blundar igen, öppnar mina ögon och ser hur rummet saktas målas om till sin vita tråkiga färg. Jag ser mig i spegeln och sätter på mig kläderna. Underkläderna först, sen byxorna och till sist tröjan. Jag sminkar mig på samma sätt som jag alltid gjort; covern först, sen kajalpennan sist mascaran.
Väl ute i hallen suckar jag och inom mig känner jag ett misslyckade likt ett djupt sår från förr. Jag säger till mig själv; det är bara en dröm, finns så många som vill lyckas, chansen är nästintill obefintlig, du borde vara lycklig där du är idag. Jag sätter på mig jackan och skorna, kliver ut ur lägenheten och sätter nyckeln i låset. När jag vrider om nyckeln vrider jag samtidigt upp mina mungipor och ler. Jag ler på utsidan och sätter locket på känslan av att ha misslyckats på insidan. Jag går ut genom dörren och fortsätter att leva i ovissheten om min dröm någon gång kommer att slå in.