När chocken lagt sig finns det viktigaste kvar

När jag skriver detta inlägg är jag fortfarande lätt illamående och yr. Tidigare idag var min mamma en millisekund, ett steg, ifrån att hamna under en bil. När hon haltade ifrån olycksplatsen var väl den psykiska skadan mer påtaglig än den fysiska, men ändå. Det handlade om ett steg.

Så när jag fick reda på det hamnade jag i någon form av chocktillstånd. Det var alltså en millisekund, ett steg, som avgjorde om jag fick ett sms av mamma eller om jag fick ett samtal från SÖS. Det var alltså ett steg som avgjorde om min mor fick linka fram ett par veckor eller låg på en brits med dropp i armen. Ett endaste steg som avgjorde om den viktigaste personen i mitt liv skulle fortsätta skicka ”hur är läget?”-mail till mig ett par gånger i veckan eller aldrig kunna prata igen. Ja, jag var i chock. Jag grät, jag skakade och jag ville kräkas.

Och när jag nu sitter här med min älskade mamma som fnissar för sig själv när hon tittar på ”Gäster med gester” på TV, benet i högläge och invirad i en massa filtar så känner jag lättnaden försiktigt tränga igenom den tunga, oroliga känslan i magen.

Jag brygger kaffe till henne och går och köper en pizza till middag. Jag diskar, småplockar lite, pratar om saker.

Är så fruktansvärt glad över att min mamma sitter där och fnissar åt ”Gäster med gester” och dricker bryggkaffe.

Känner att just nu är det allt som betyder något.