När en trettonårig flicka blir våldtagen
När Josefin Grände är ute och föreläser brukar hon inleda föreläsningen med att läsa en text skriven av Susanna Hellgren. Så gjorde hon även sist då jag och Matilda var på seminariet Våldtäkt, Skuld & Skam. Eftersom jag varit och lyssnat på Josefin tidigare var jag beredd den här gången, förra gången började jag nämligen (nästan) gråta när jag hörde den läsas upp. Ibland (okej oftast) känns det lite pinsamt att gråta offentligt, så det kändes skönt att vara redo att hålla gråtkanalerna i schack.
Efter seminariet gick jag och Matilda fram och pratade lite med Josefin, som var supertrevlig, och absolut ville att vi skulle lägga upp texten här på bloggen. Den heter När en trettonårig flicka blir våldtagen.
När en trettonårig flicka blir våldtagen
När en trettonårig flicka blir våldtagen ligger hon stel och tittar upp mot träden. Hon ligger så stilla det går för att inte tänka, inte känna vad det är som händer. Det går fort men är en evighet. Hon ser honom resa på sig och dra upp byxorna. Försiktigt sätter hon sig upp och försöker samla krafter att resa sig upp bredvid honom. Vill inte bli lämnad kvar, måste tillbaka. Tillbaka till festen de lämnat för att vara tillsammans. Han sträcker ut en hand för att hjälpa henne upp.
När en trettonårig flicka blivit våldtagen följer hon sin pojkvän tillbaka till festen. Dricker en öl. Tar sin jacka, reser sig upp och möter hans blick över elden. Lämnar festen och ängen. Går längs grusvägen och känner hur något varmt klibbar fast byxorna längs benet. Det rinner ner i skorna. Med handen känner hon efter. På insidan av byxbenet på de ljusa jeansen är det blött. Handen blir rödfärgad av blodet. Hon skyndar på stegen.
När en trettonårig flicka blivit våldtagen går hon hem, genom grinden, upp för trappan, genom dörren och in. Direkt till rummet där hon tar av sig de nedblodade byxorna och knölar in dem längst in i garderoben. Hon tar sig vidare till badrummet och går in i duschen. Tyst försöker hon vrida på vattnet, inte så mycket så att mamma och pappa vaknar. Det är en avvägningen att duscha så kort tid att ingen av dem hinner vakna, men ändå tillräckligt med tid för att hinna bli ren. Hon tar fram en binda ur skåpet och sätter den i trosorna. Sängen. Sömn.
När en trettonårig flicka vaknar på morgonen efter att hon blivit våldtagen har bindan läckt igenom – blod på lakanet. Det är ingen katastrof, det har hänt förut. Mamma löser det med klorinbad. Ett glas vatten framför sommarlovsmorgon tillsammans med lillebror.
Det har inte hänt, det har inte hänt, det har inte hänt. Efter ett par timmar ringer telefonen. Vart tog du vägen? Gick inte du iväg med honom? Var du full? Ja. Jättefull. Minns ingenting. Hahaha.
När en trettonårig flicka förtränger att hon blivit våldtagen av sin pojkvän måste något till. Alkohol. Självhat. Attityd. Hon fortsätter bli kär i killar, fortsätter bli full varje helg och hon fortsätter glömma. Glömma. Glömde. Glömt. Jag glömde plocka ur diskmaskinen. Jag måste ha glömt att vi skulle ha prov idag. Jag vill helst glömma hela skiten. En hel tonårings liv kom och gick och hon bara glömde. Du är så glömsk, sa mamma. Man minns det man vill minnas. Man glömmer sådant man behöver glömma.
När en trettonårig flicka blivit våldtagen men inte längre minns det kan hon bli femton år. Hon vet inte varför men det finns inte längre plats och mening kvar att leva för. Mamma får migränanfall och har sina receptbelagda mediciner i badrumsskåpet. De är ganska lätta att svälja, det går med ett glas vatten. En, två, sex stycken. Väntar. Ingenting händer. Hon kanske är död. Hon minns inte riktigt. Sjukvårdsupplysningen upplyser om att hon inte är död men att hon gör bäst i att sätta fingrarna i halsen eller ringa ambulans. Femtonåriga flickor vet hur man gör när man sätter fingrarna i halsen.
När en trettonårig flicka blivit våldtagen, glömt och blivit tjugoett år gammal sitter hon hos en kurator. Hon vill inte mer och han undrar vänligt varför livet inte är värt att leva. Hur var dina tonår? Hur mådde du? Vad hände? Hände något obehagligt under dina tonår? Tiden stannar, datorn blir tyst, gatan utanför blir tom. Nej, ingenting som jag minns. Ingenting jag vill komma ihåg hände då. Jag minns kanske en sak som hände men det har jag glömt. Jag har bestämt mig för att glömma det.
När en trettonårig flicka blivit våldtagen vaknar hon åtta år senare i en säng. Hon tänder lampan och sätter sig upp. Hon minns. Hon har aldrig någonsin glömt. Hennes stolthet, hennes självkänsla, hennes sexualitet, hennes tonår, hennes trygghet satt gisslan hos honom. Kanske hade de trivts hos honom, fått honom att känna sig bättre och starkare. De kände sig bortglömda och sökte stöd hos sin kidnappare. Sockholmssyndromet.
När en tjugoett år gammal kvinna inser att hon blivit lurad och att hon glömt var hon gjort av sin stolthet, självkänsla, sexualitet, sina tonår och sin trygghet börjar världen röra sig. Den blir inte ljusare, men tydligare. Det finns kanaler för vrede och hat. Det finns vägar att gå på. Det finns saker värda att kämpa för. Det finns nya trettonåriga flickor som inte ska behöva gömma ett par blodiga jeans i garderoben. Det finns trettonåriga flickor som inte ska låta någon kidnappa deras stolthet i åtta år. Världen rör på sig.
Susanna Hellgren
Ur ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt” av Josefin Grände