När hjärnan skriker på en

Jag tror det var i gymnasiet då jag hade ett mantra, en fras som jag upprepade maniskt, som jag inte kunde sluta skrika i mitt huvud. Jag skrek ”Låt mig va! Låt mig va! Låt mig va!” konstant. Hela min kropp stämde in. Så fort någonting jobbigt hände började min hjärna skrika på mig. ”Låt mig va! Låt mig va! Låt mig va!”. Vad det var som jag ville undkomma är jag inte säker, troligtvis bara alla känslor. Mitt enda sätt att hantera det som var jobbigt var att skrika på det att låta mig vara.

Och jag vet inte, jag kanske är lätt sinnessjuk, men jag har alltid upplevt att min hjärna och min kropp skriker på mig i jobbiga situationer. Då menar jag situationer där man blir överväldigad av okontrollerbara känslor. Sådana som liksom väller fram, som illamåendet som föregår kaskadspyan när man har druckit alldeles för mycket (eller bara är magsjuk, eller sjukt nervös, eller varför man nu kräks).

Nu har mitt mantra länge varit ”Jag orkar inte! Jag orkar inte! Jag orkar inte!” och innan dess var det ”Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!”.

Jag önskar verkligen att jag kunde göra om det till ”Det löser sig! Det löser sig! Det löser sig!” eller ”Lugn! Lugn! Lugn!” eller någonting lite mer uppmuntrande än att jag inte orkar eller vill hantera de här jättejobbiga känslorna. Jag vill att min hjärna börjar heja på mig och säger åt mig att jag klarar av det här, inte att den ger upp direkt.

Och dessutom går jag in i flyktläge när jag känner såhär. Jag isolerar mig, vill bara fly från situationen och vara ensam, pratar inte med någon om det. Hellre fly än fäkta illa liksom. Jag vill inte vara så heller, det gör det jobbigt för folk runtomkring mig.

Har ni något mantra? Hur reagerar ni på jobbiga känslor?