När hjärtat exploderar

Ibland känns det som att mitt hjärta ska explodera. Det känns som att jag har så mycket kärlek där inne och jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag läste en gammal hyllning jag skrev till min bror på hans födelsedag och nu vill jag slita ut mitt hjärta och kasta det på honom för att jag älskar honom så mycket. Jag känner en sån stor tillgivenhet till honom att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska få honom att förstå. För vi har inte en kramig relation. Vi ringer inte varandra och säger saker som ”du är bäst och jag är glad över att du är min bror”. Så hur ska jag berätta?

Och det är inte bara min bror det gäller. Det är alla som jag håller av. Min mamma, mina vänner, min pojkvän. Jag är så tacksam över att jag har dem i mitt liv och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att jag kanske en dag kommer att förlora dem. För ungefär 1,5 år sedan gick en av de underbaraste personerna på jorden bort, en vän som var som en lillebror för mig. Hans död var helt oväntad och lämnade ett stort sår inom mig. Jag är livrädd för att förlora de personer jag håller av så mycket. En period efter att min vän gått bort var jag helt handikappad av den här rädslan. Om min mamma inte svarade i telefon direkt fick jag panikattacker. Jag blev extremt klängig. All dötid (t ex att duscha) resulterade i grov ångest för att tankarna vandrade iväg till alla möjliga hemska scenarion som hjärnan kunde framkalla.

Så ja, mitt hjärta är så fullt av tillgivenhet till de underbara människorna jag har i mitt liv att jag ibland, när jag påminns om hur skört livet är, känner mig lite sinnesjuk över att jag inte kan uttrycka eller visa hur mycket jag bryr mig om dem. Men jag försöker visa dem det och jag tror att de vet.

Och det är det viktiga.