När jag kände mig maktlös – Tjejzonen

När jag kände mig maktlös

Vi har ju skrivit en del om makt de senaste dagarna här på bloggen. Därför tänkte jag dela med mig om när jag kände mig riktigt maktlös senast. Det var augusti och jag hade jobbat hela sommaren som samordnare för Tjejzonens chatt, världens roligaste och viktigaste jobb. Helt plötsligt dimper ett inbetalningskort ner i brevlådan hemma – CSN kräver tillbaka 11 645 kr av mig. Senast den 30 september ska pengarna sitta på deras konto. Till vardags pluggar jag nämligen, till lärare, och får studiestöd av CSN (Centrala studiestödsnämnden). När man tar studielån av CSN får man inte jobba hur mycket som helst vid sidan av skolan. Varje termin får man besked om vad man har för “fribelopp”, alltså, man får veta hur mycket pengar man får tjäna den terminen. Om man tjänar mer pengar än så då får man betala tillbaka. Man ska helt enkelt inte få ha det så fett som student.

Jag hade alltså tjänat mer pengar än man får göra. Eftersom jag aldrig, under mina fyra år som högskolestudent, tjänat för mycket pengar hade jag liksom inte funderat så mycket över det där. Men det borde jag förstås ha gjort. Jag hade ju faktiskt gjort fel, brutit mot reglerna, oavsett hur tramsigt jag personligen tycker att det här fribeloppet är.

Men just då, när jag stod med det där inbetalningskortet i handen, kände jag mig så jäkla maktlös. Jag hade inte 11 645kr att plocka fram bara så där från ingenstans. Alla pengar jag tjänat ihop under sommaren hade hamnat på andra ställen, i hyresvärdens ficka, hos Telia, i mataffären och på en och annan restaurang. Det kändes så himla orättvist! Här krävde staten tillbaka pengar jag själv tjänat ihop, trots att jag, då jag är färdigutbildad lärare, kommer att ha en studieskuld på runt 200 000kr. Jag får ju bara en pytteliten summa av CSN-pengarna varje termin, resten lånar jag ju. Det är pengar jag måste betala tillbaka i framtiden. Jag fick panik och ringde (nästan) gråtande upp CSN.

Vi kom så småningom överens om avbetalningsplan, som sved ordentligt för mig, men nu är den snart ur världen. Och det känns jätteskönt. Ibland, oavsett hur orättvist och dumt det känns, får man bita i det sura äpplet. Det är bättre att ta tag i såna här saker, som man faktiskt kan göra något åt, än att skjuta på det. Det blir bara värre då.