När jag mått dåligt
För cirka fyra år sedan fick jag reda på att all min ryggsmärta och trötthet berodde på en kronisk sjukdom. Jag hade får en sorts reumatism. Först kände jag glädje över att äntligen veta vad det var som smärtade mig och för att jag äntligen skulle få rätt vård.
Men sen kom sorgen. Sorgen över att behöva leva med en sjukdom varje dag, i resten av mitt liv. Att bli sämre varje vinter, då kyla gör det värre. Att aldrig kunna bli riktigt frisk.
För att må bättre gjorde jag flera saker. Jag åkte in till stan och köpte de där skorna jag tittat på länge, trots att studentpengen inte räckte till. Jag åkte hem till min föräldrar och lät dem ta hand om mig. Jag köpte godis som jag gillade och jag lät mig själv vara ledsen och gråta.
Sen bestämde jag mig för att göra allt jag kunde för att återta mitt liv, få ett normalt liv, med enkla mål som att: jag ska kunna springa igen. Jag ska vakna utan smärta i ryggen och så vidare.
Alla har olika sorger och smärtor och jag tror att det gäller att hitta sin egen väg ur det. Ställa sig frågan, vad får mig att må bättre?