När jag var 15 år
För 15 år sen var dagens gästbloggare Maria 15 år. Här delar hon, väldigt ärligt och modigt, med sig av sina högstadieår.
När jag var 15 år var jag både osynlig och mobbad, full av skam och ätstörd på sättet att jag bara åt två gånger två smörgåsar om dagen och ”hellre skulle dö än att väga över 51”. Jag var oskuld, okysst och så himla, himla olycklig. Mitt skåp var det enda på hela skolan som var täckt av fula ord och när alla fick i uppgift att ta med sig en förälder till skolan fick jag panik och snodde med mig en flaska rengöringsmedel hemifrån så att jag kunde tvätta bort det värsta efter skoltid. Ingen fick se, ingen fick veta.
Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle bli lycklig eller kär eller ens lite glad. Jag var också helt säker på att det var fel på mig. Att jag var ful och sned och att det var något i det sociala som jag bara inte fattade. Varför kunde jag inte prata med folk?
I dag är det 15 år sedan jag var 15. ÅH vad jag önskar att jag kunde få chansen att räcka över ett brev till mitt 15-åriga jag. Kontentan skulle vara: ta det lugnt, det ordnar sig.
Givetvis skulle mitt 15-åriga jag hånskratta åt ett så löjligt påstående. Vaddå det ordnar sig? Hur hjälper det mig nu? Jag har ont i magen NU. Jag hatar allting NU. Jag är ledsen NU. Jag skiter i ”om några år”.
Men så här då: tiden kommer att gå. Du måste väl hålla med om det geniala i det banala konstaterandet att tiden kommer att gå? Tiden är omöjlig att påverka. Vad som än händer så kommer den att gå. Ingen kan göra något åt det. Mobbarna kan inte göra något åt det. De kan inte rå på att en vecka blir en månad som blir ett år som blir fem.
Tiden kommer att gå och du kommer att sluta på den där hemska skolan. Du kommer att börja i en ny klass där det inte är fult att ha höga betyg. Där det är självklart att inkludera alla och där ingen skulle komma på tanken att frysa ut någon.
Och du – du kommer att få vänner. Redan under sista terminen i nian får du en vän som kommer att finnas kvar för alltid. Efter gymnasiet drar ni till London på vinst och förlust och om 14 år följer hon med dig till Las Vegas för att vara brudtärna vid ditt bröllop.
Jajamen, du kommer att gifta dig. Med en man som tycker att du är fantastisk och som kommer att få dig att känna dig värdefull. Ni kommer att resa en massa och köpa ett hem ihop och till och med yngla fram en dotter som får dig att känna så mycket saker att du får andnöd ibland.
Låter det overkligt? I could go on. Du har så himla, himla jättemycket saker framför dig så att de där tre åren på högstadiet kommer att skyfflas undan till någon liten bakgård i din hjärna där de ligger och puttrar utan att göra större väsen av sig.
Om bara några månader kommer du att få hångla. Inom ett år är du inte oskuld längre. Om mindre än fyra år har du flyttat från den lilla staden som du hatar så mycket att det gör ont. Och om cirka tio år har du fått så mycket distans till allt som hände att det inte gör ont längre.
Tiden kommer att gå. Det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bra.
Maria har en blogg där man kan läsa om hennes vardag idag, klicka HÄR för att kika in hos henne.