När jag var 15 år

”Jag har inget emot att de kallar mig hora. Jag är hellre en hora än ful, liksom.”

När jag var 15 år ställde jag upp på saker jag egentligen inte ville. Ganska många gånger. Jag hade ofta sex trots att det gjorde ont eller kändes fel. Ibland sa jag nej först men tog tillbaka det för att ”vara snäll”.

En gång gick jag med på att sova hemma hos en kille jag kände trots att det var hans födelsedag följande dag. Jag hade aldrig träffat hans familj och hade ingen vidare lust att vakna i hans säng av ”ja må han leva” och tårta till frukost. Men sånt gjorde de aldrig på morgonen i hans familj, påstod han. Jag gick motvilligt med på att bli handbojad och gick in i min, vid det laget ganska invanda, rutin. När smärtan (inte särskilt upphetsad + penetration = ingen bra kombo) blev som mest intensiv slog jag på ”stå-ut-knappen” och tänkte på annat. Stönade lite för den goda sakens skull. För att bekräfta honom. Efteråt sa han att det nog var bäst att jag åkte hem redan ikväll, för hans föräldrar skulle förmodligen vilja ge honom frukost på sängen. Det var ju hans födelsedag och så. Trots att jag minns att det här kändes otroligt förnedrande när jag satt på nattbussen hem reflekterade jag aldrig över vad som egentligen hänt.

Jag sorterade in händelsen, bland många andra, i kategorin ”dåligt sex jag haft”, och tänkte inte särskilt mycket mer på det. Flera år senare träffade jag honom på krogen då vi hade gemensamma vänner. Han sträckte fram handen och presenterade sig. Som om han aldrig sett mig förut. Så. Jävla. Förnedrande.

När jag var 15 år var jag ofta kär. Eller. Kanske var jag inte kär alla gånger. Kanske trodde jag att jag borde vara kär. Om jag var kär var det okej att vilja ligga. Mer okej än att bara vara kåt. Vi pratade aldrig om sex, jag och mina tjejkompisar. Vi pratade om kärlek. Och var man kär i någon var det ju inte så konstigt att vilja ha sex med honom. Samtidigt drev vi på varandra, att hångla med så många som möjligt. Vi var alla överens om att oskulden var någon man bara ”ville bli av med”. Det spelade inte så stor roll med vem. Eller var. Eller hur. Bara det blev av, helst igår.

Balansgången, mellan att vara en ”fin flicka” som var kär i alla killar hon var med och att vara en ”hora” som bara låg med allt och alla, var så otroligt svår. Jag har svarat på många mail under min tid på Tjejzonen som varit formulerade nästan på samma vis som min berättelse om killen med handbojorna. Då har det känts så solklart. Jag har alltid svarat på samma sätt. ”Det låter som att det du varit med om liknar ett sexuellt övergrepp.” Det är inte okej att tjata sig till sex. Det är inte okej att ha sex med någon som tydligt visar med kroppen att hon/han inte vill. Att ligga helt passiv utan att på något sätt visa, med munnen eller med kroppen, att det här är skönt, det här vill jag, är också ett sätt att säga nej på. Tycker jag idag. Jag förstod inte det då, när jag var 15 år. Att man faktiskt har rätt att säga nej och ändå – trots att man sagt nej till sex – har rätt att bli omtyckt och respekterad.