När jag var 15 år
Det var något alldeles särskilt med att vara 15 år. Jag vet egentligen inte vad det är som gör just femton till en så gyllene ålder, enligt mig. Kanske var det kombinationen mellan pubbig naivitet och det där stråket av vuxenhet som stack upp då och då. Det finns så många som mår dåligt då de är 15 år. Men det finns också de som mår bra. Vi vill gärna höra era historier om att vara 15 år. Maila din berättelse till oss; redaktionen@tjejzonen.com
Det här med mobiltelefoner var en ganska stor grej när jag var 15 år. Alltså, inte som det är nu för tiden, då det känns som att det inte är en fråga om ifall man har en telefon utan vad för telefon man har. Själva grejen att överhuvudtaget äga en egen mobil var liksom the shit då, för nästan 15 år sen. Det är kanske en löjlig sak att minnas, men jag vet att det då betydde så oerhört mycket för mig. Någon slags självständighetsgrej kanske. Äntligen friheten att själv bestämma vem som fick ringa mig, när jag hade lust att svara, och jag kunde prata hur länge jag ville. Och framför allt, med VEM jag ville. Asfalten var fuktig under mina fötter då jag gick till busshållplatsen den morgonen. Det luktade regn och avgaser. Himlen grå. Rökte morgonens första cigarett. Den andra handen krampaktigt om min skatt. Min mintgröna Nokia 5110. Det var min födelsedag och jag hade fått en egen mobiltelefon.
Man kunde ta av skalet på min mobil och byta till en annan färg. Jag penslade mitt mintgröna skal med flera lager rosa glitternagellack. Ett halvår senare tappade jag den på bussen. Eller. Mer troligt: någon snodde den. Det var kanske de bästa 6 månaderna i mitt liv.