När jag volontärarbetade

Jag tror aldrig jag har haft så mycket ångest som när jag slängde sista blicken över axeln på mina föräldrar innan jag gick igenom säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats den sensommardagen 2011. Jag hade länge känt en rastlöshet i mitt liv och hade några månader tidigare beslutat mig för att åka och arbeta som volontär på ett barnhem i Argentina. Idén hade slagit mig som en blixt från klar himmel och det hade inte dröjt länge förrän jag hade ordnat allt med en organisation som anordnar den här typen av resor.

Men att jag verkligen skulle spendera 3 månader på andra sidan jordklotet utan att känna någon och inte heller kunna språket flytande hade jag inte förstått förrän jag stod där och vinkade av mina föräldrar. Jag, som vanligtvis gråter över allt, kände mig helt förlamad och grät inte en tår. Det kändes som en säkring hade gått i min hjärna på grund av känslomässig överbelastning.

Det var en lång resa med flera mellanlandningar. Jag hann gå igenom alla möjliga skräckscenarion innan jag äntligen landade i Cordóba, Argentina. På flygplatsen möttes jag av en kille från organisationen jag åkte med. Han skjutsade mig till min värdfamilj och gick igenom lite praktiska saker jag behövde veta, var man köpte ett argentinskt simkort, hur man tog sig runt kommunalt, lite vett och etikett osv. Jag försökte suga åt mig så mycket information som möjligt, trots att allt han sa överröstades av min ständigt återkommande tanke: Vad i H**VETE har jag gett mig in på?!

Första arbetsdagen var hemsk. Av organisationen visades jag till ett förfallet, unket doftande hus där sammanlagt 16 barn bodde. Personalen bestod av 4 kvinnor. Jag var så nervös att den spanska jag kunde var som bortblåst. Jag hälsade på alla en och en. Jag gick en rundtur på barnhemmet och chockades av det jag såg. Allt var så förfallet och slitet. Det såg ut som väggarna skulle rasa in vilken sekund som helst. I de olika rummen stod våningsängar tätt in till varandra för att så många barn som möjligt skulle få plats. Lakanen var smutsiga. Toaletterna var smutsiga. Köket var smutsigt. En hälso- och miljöskyddsinspektör skulle ha stängt igen hela stället utan att tveka. Inte konstigt att både barnen och personalen (och även jag så småningom) var sjuka HELA tiden, bakterier frodades ju i den ohygieniska miljön.

Barnen var nyfikna och ville direkt veta allt om mig och Sverige. Personalen var dock inte lika förtjusta i min närvaro. När jag satt mig tillrätta på golvet för att försöka förstå mig på en lek som några barn lekte kom en av kvinnorna fram till mig och knackade mig på axeln. ”Ingen vill ha dig här, bara så du vet. Ni européer kommer hit och tror att ni är bättre än oss och stirrar på oss som djur i bur.”

Vad skulle jag svara på det? Jag kände gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att svälja den och svarade ynkligt: ”Jag är ledsen att du känner så”. Eller jag hoppas att det var vad jag sa på min stapplande spanska.

Barnen var vid första anblick väldigt mysiga och härliga. Men det dröjde inte många timmar på min första arbetsdag innan jag märkte av hur de påverkats av sina mörka bakgrunder. Kan ni minnas tiden då ni inte visste att det är fel att slå någon? Förmodligen inte, för vi lärde oss det i väldigt tidig ålder. De här barnen har aldrig lärt sig sådant. Personalen orkade bara ta hand om de basala sakerna, som att laga mat och liknande. Så hur man ska behandla andra människor har aldrig varit en aktuell diskussion för barnen. Det var som att kliva direkt in i en krigszon, fast med barn istället för vuxna.

När min första dag var över satte jag mig på en bänk utanför barnhemmet och grät. Jag grät tills tårarna tog slut. Sedan satt jag bara och stirrade rakt framför mig en stund. Sedan reste jag mig upp och gav mig iväg på en lång promenad för att försöka processa allt som hänt.

Det som var så fantastiskt med mitt psyke var att jag faktiskt kom till en punkt då jag klarade av alla svårigheter jag mötte under mina 3 månader i Argentina (och tro mig, jag stötte på en hel del). Hade jag varit i min hemmamiljö är jag inte säker på att det hade gått. Men nu var jag helt ensam i den tuffaste miljön jag någonsin varit i, och jag tror att mitt undermedvetna sände ut en hel del ”nödstyrka” till mig. Jag hade ingen att luta mig emot, så jag klarade mig igenom varje dag själv för att jag inte hade något annat val. När jag verkligen måste klara av att stå på mina egna ben, ja, då gör jag det. Till min enda hjälp hade jag min blogg. I den skrev jag av mig och fick fina kommentarer av familjemedlemmar och vänner som följde mig. Det var en enorm styrkekälla för mig.

Jag vet inte om jag gjorde någon skillnad. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag har gett barnen några härliga barndomsminnen bland alla hemska. Jag hoppas att jag, genom att visa kärlek och omtanke, inspirerat dem att visa kärlek och omtanke mot andra och förhoppningsvis kan det bli till en god cirkel. Jag hoppas att jag vidgat deras vyer och visat dem att det finns mer i världen än det kvarteret de bor i.

Jag skulle aldrig orka åka tillbaka. Men jag är så lycklig att jag gjorde min volontärresa. För jag fick se något jag aldrig skulle sett under en vanlig semester. Jag träffade människor vars vägar aldrig skulle korsats med min under vanliga omständigheter. Jag träffade barnen vars livssituation jag tidigare bara hört talas om på nyheterna och i reklamfilmer för välgörenhetsorganisationer. Sist men inte minst lärde jag mig att vi alla är mycket starkare än vad vi tror.