När kärleken tar slut

Jag tänkte berätta för er om när mitt ex gjorde slut med mig och alla känslor och tankar som rusade genom kroppen efter uppbrottet.

Det tog slut en söndagseftermiddag i april. Han såg ingen framtid för oss.

Jag hade länge vetat att dagen då våra olikheter skulle ta ut sin rätt skulle komma. Han tycker om teater, det gör inte jag. Jag tycker om litteratur, det gör inte han. Jag tycker om vegetarisk mat, han älskar kött. Jag tycker om att träna, det gör inte han. Han är rastlös och behöver ständig underhållning, jag trivs bra i soffan framför en god bok. Han älskar salt, jag älskar sött. Han är stökig, jag är pedantisk.

Trots att vi är lika gamla kändes det ofta som jag levt ett längre liv än honom. Jag hade fler erfarenheter av saker och ting än vad han hade. Det bidrog till att medan jag kände mig rätt tillfredställd med hur mitt liv såg ut så var han rastlös och ville söka sig vidare. Det oroade mig en hel del, jag visste ju att vårt förhållande inte skulle kunna vara helt stabilt förrän han var i samma fas som jag. Men jag hoppades att jag på något sätt skulle kunna stå bredvid honom genom allt och vara hans klippa i stormen. Han trygga punkt. Hans hem.

Men nu hade vi nått vårt oundvikliga slut. När dagen väl kom blev jag ändå chockad. Min fina underbara pojkvän ville inte längre vara med mig. Hur hade jag kunnat missa det? Jag hade inte ens misstänkt något.

Han var säker på sitt beslut. Han var ledsen, men beslutsam. Fan, vad ont det gjorde att jag inte ens kunde se en liten glimt av tvivel i hans blick. Jag kände mig förrådd, trots att jag visste att han inte svikit mig på något sätt. Alla har rätt att göra slut om de inte vill vara kvar i förhållande. Jag tycker tillochmed att det är ens plikt, både mot sig själv och mot sin partner.

Men ändå kändes det som att han gått bakom ryggen på mig. Han hade gått med tvivlen och tankarna om vårt förhållande och jag hade inte fått veta något. Jag hade gått och pratat vitt och brett om hur lyckliga vi var. Jag hade funderat över vår sommarsemester. När jag föreslog semesterorter, satt han bara där och hoppades på att han skulle hinna samla mod att göra slut innan det var dags att boka? Jag kände mig så fruktansvärt korkad och arg. Det kändes som att så mycket av vårt förhållande hade utspelat sig i min fantasi. Jag hade ju verkligen ingen aning om hur han kände.

Jag var förkrossad. Jag spenderade veckor med att klandra mig själv. Vem kunde klandra honom egentligen? Jag ville gå tillbaka i tiden och rätta alla misstag jag gjort.

Jag trodde aldrig jag skulle komma över honom. Men sakta men säkert lämnade han mina tankar mer och mer. Men fan vad sakta det gick. Det sticker till lite inombords när jag hör hans namn, det kommer det nog göra länge till, men jag känner ingen ilska eller sorg längre. Det här sjukt jobbiga uppbrottet har faktiskt fått mig att känna mig mer modig när det kommer till förhållanden. Har jag orkat gå igenom det här så finns det inget i förhållandeväg jag inte klarar av. Bring it on säger jag bara!

tumblr_m4cc4zTHQe1r9ojkqo1_500