När man blir utsatt för ett övergrepp

Nu är det dags för ännu en gästblogg! Paulina driver Novahuset som vänder sig till dem som utsatts för någon form av sexuella övergrepp eller är anhörig. De har en chatt precis som tjejzonen där du kan få tala med någon som har gått igenom samma sak som du. Novahuset har tystnadslöfte, för inga journaler och man kan vara anonym hos dem. För mer info: www.novahuset.com Kolla också in Paulinas blogg på mitthopp.blogspot.com

Hon får ju skylla sig själv, vad trodde hon skulle hända när hon gick hem med honom? Hon var ju så full…

Attityderna kring våldtäkt och sexuella övergrepp är många. Man ska passa in i normerna om hur man ”ska” bete sig innan under och efter en våldtäkt. Man behöver uppfylla en del kriterier för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt.

Dessa attityder är något vi möter när vi föreläser i skolor och myndigheter, när vi möter anhöriga och utsatta men även något jag mötte när jag blev våldtagen.

Hur många jag varit med innan detta hände och hur jag lyckades paralysera mig under övergreppen och inte sa nej var i fokus hos många som efter flera år fick reda på mitt öde. Att jag sedan lyckats ”spela” glad och som ingenting hade hänt var också något lustigt och onormalt i mångas ögon.
Men vad de inte visste var att det är just så många gör. Att man under övergreppen ibland lyckas fly bort i tankarna och kan/vågar/vill inte säga något, att man sedan förtränger och trycker undan med förhoppning att glömma det hemska. Det gick för stunden. Men det kom ifatt mig. Vart enda litet minne och varje känsla kom tillbaka. Det gick inte skaka av mig, inte heller att få det ogjort. Klumpen i mitt bröst blev bara större och större, redo att explodera. Jag kunde inte längre bevara min mask på, varken för andra eller för mig själv.

Det var dock min räddning, att få prata om det, att gå igenom en rättegång för att sedan få honom fälld. Det var vägen mot friheten eller för stunden en känsla av den.
Det var under polisförhören och rättegången jag för första gången delade mina hemska upplevelser och detaljer med någon, det var fruktansvärt men även befriande. Det hade gått fyra år och endast mitt ex visste om det. För alla andra var ja en glad och pigg tjej….utan skavanker och en mörk historia.

Nu när jag ser allt i backspegeln var räddningen just det som var nästan lika smärtsamt som övergreppen. Polisförhören och rättegången. Jag kan inte förneka hur jobbigt det var men jag hade så bra människor runt mig. De fick mig att resa mig varje gång jag föll. Det var en polisman, ett målsägandebiträde och det var min familj. De fick mig att gräva i det förbjudna, det mörkaste och det hemskaste som var tvunget att komma ur mig, att bearbetas.
Idag är jag glad för den smärtsamma tiden. Jag behövde den. Aldrig hade jag annars tagit fram sanningen, granskat den och kommit vidare. Då hade jag valt en annan utväg, att förtränga. Då hade jag inte levt idag, inte på riktigt. Jag fick också en annan inblick i varför jag under dessa år haft sex med killar jag inte riktigt velat ha det med. Jag bar ett sår i själen som jag var tvungen att syna.

Det jag idag möter i mitt arbete på Novahuset är att många inte får den hjälp de har rätt till. Okunskapen och oförståelsen är stor och det ser olika ut vart man bor. Det kämpar vi mycket för, att våga se detta, våga prata om det och jobba mer med de utsatta men även med de som utsätter.
I skolorna möter vi mycket frågor kring okejsex, respekt o kärlek. Vi brukar prata om att man alltid har rätt att säga nej. Man behöver inte fullfölja något man påbörjat bara för att man tror att man annars sviker eller liknande. Det ska alltid kännas rätt, innan under och efter sex. Det spelar ingen roll om det är med din partner eller med annan.
Det finns så mycket krav och förväntningar på hur man ska vara och vad man ”måste” göra/ha gjort. Det är viktigt att lyssna på vad ni vill och känner och försöka följa era hjärtan. Det är bara ni som har svaret, inom er. Och det är bara ni som kan bestämma.

De utsatta vi möter bär en enorm skuld och skam, vare sig det gäller våldtäkt, koppleri, att självskada sig med sex eller sälja sex. Många vet inte vad de är utsatta för och för många blir vi den första de berättar för. Jag kan känna igen mig i mycket av det jag möter. Jag får skylla mig själv, hur kunde jag vara så dum, varför gick eller skrek jag inte, sex är det enda jag duger till och hur ska jag någonsin kunna berätta detta vidriga och förnedrande för någon.
Jag vill säga till er, den där någon finns. Det finns någon som lyssnar som förstår och som finns där.

Det jag varit med har gett mig en annan insikt, en förståelse som jag idag är tacksam för. Jag kan aldrig få det som hänt ogjort men jag kan vända det mörka och hjälpa andra.

Jag kan leva nu och se framåt, det är jag skyldig mig själv. Jag skadar mig själv om jag bara lever i det gamla, om jag fastnar i hans grepp ännu en gång. Det är han inte värd…..inga mer dagar, timmar eller minuter ska han få ta från mig. För idag vet jag att det som hände var hans ansvar och att jag är värdefull.
För mig idag gäller det att vara stark. Då menar jag inte att vara osårbar, hård och kall utan att jag tillåter mig att vara ledsen, be om hjälp och låter mig hjälpas. Att vara stark är att veta någonstans inom en att det går, att det finns hopp. Att tro på sig själv och att man är värd något.
Det kan man behöva hjälp med, ensam är inte alltid stark. Man blir ofta stark med människors stöd runt sig. Det gäller bara att hitta just de eller den personen. Då klarar man mer än man tror. Kom ihåg det! Det lärde jag mig från den hårda skolan.

Till er vill jag också säga att ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte vill och ni är värdefulla.
Försök att prata med någon, hur svårt det än är så kan det rädda era liv. Det är värt försöket!
För jag vet att det finns en väg ur den djupaste mörkaste brunnen, det går att må bra igen. Jag tror på er! Ge aldrig upp!

Kram från Paulina