När man skadar sig själv
”För att det är så klibbigt. Kläderna liksom fastnar på låren och höfterna och jag känner mig inte ren då.” Jag tittade in i psykologens ögon och jag kände att det gjorde lite ont när hon inte genomskådade min lögn. Att jag tappade lite förtroende för vuxenvärlden när de fick för sig att jag skulle sitta med knutna händer i den röda fåtöljen och prata sanning.
På frågan ”Varför slutade du skada dig själv?” hade de nog fått många olika svar av stödsökande tjejer. När mitt for ur min mun blev det en liten anteckning på kvinnans anteckningsblock. En nickning i förståelse. Det jag hade behövt var inte ett varför, det jag hade behövt var ett om. Att hon hade skrikigt ”Har du ens slutat skada dig själv?” om och om igen tills jag slutade ljuga, för när jag kom hem från BUP mötet och mamma parkerat bilen och lämnat mig ensam i mitt rum var det självklart att det hela började om igen. Klibbet.
Såhär i efterhand önskar jag att någon hade kunnat säga att jag skulle sluta vara så jävla stolt hela tiden. Stolt över mitt motstånd, stolt över mina lögner och stolt över alla röda, rosa och bruna ränder. Som en zebra tänkte jag när jag tittade in i badrumsspegeln. En liten gullig zebra. Zebra tänkte jag när jag stod på badrumsvågen. Zebra tänkte jag i kön på coop, på HM och till skolkafeterian. Framför klassen och en dålig powerpointpresentation- zebra. Gamleby zebra. Malmöfestivalen zebra.
Jag att någon kunnat säga åt mig att det inte var någonting att vara stolt över. Att de inte var krigsskador eller ömhetsbetygelser utan att de gjorde mig svagare.
Jag hade turen nog att kunna sluta, även om det för mig tog lång tid. Men ärren sitter fortfarande kvar i mitt beteende, jag kan inte hantera motgångar eller konflikter utan att vilja falla in i det gamla mönstret. Jag är inte stark eftersom jag i flera år valde bestraffning istället för att ta tag i problemen. Jag blir lite starkare varje gång jag hör någon annans historia, hur grym eller mild den än kan vara.
Det jag önskar är inte att någon hade berättat att allt skulle blir bra, det blir det alltid i andras berättelser, utan att någon skulle berätta sanningen och visa mig att allt det som kommer när såren läkt inte alltid är så hemskt. Jag är lycklig nu, det skulle jag vilja påstå, men jag tänker ändå säga det jag minst av allt ville höra då: jag önskar jag slutat tidigare. Jag önskar jag aldrig börjat.
