Nikita: Våra minnen ger oss vårt namn

Det händer något med Sthlm när solen skiner. Människor slåss om en solfläck i väntan på tunnelbanan och även jag. Där står vi på rad kisandes mot solen och suger ut varje D-vitamin från solens strålar. Vi säger inget till varandra men nickar och förstår varandra genom tystnad. Under just det ögonblicket delar vi samma intresse, samma hunger efter något som har saknats så länge; Solen.

Jag stannar upp och tittar på främlingarna bredvid mig och i det ögonblicket slår tanken mig. Här står vi, egentligen läskigt nära varandra, men ändå så långt ifrån varandra. Jag vet inte varför tanten med den gråa jackan bär rosor, är dem till henne eller är dem till en vän? Saknar hon någon eller har hon någonsin saknat någon? Jag vet heller inget om mannen framför mig och varför han har ett stort ärr längst kinden. Kanske ramlade han som liten eller kanske har han upplevt något hemskt?

Alla är vi lika i känslan om att slåss om perrongens enda solfläck men alla är vi olika för var och en har sitt eget bagage med minnen, sin egen historia. Det är det som gör oss till dem vi är, starkare eller svagare, med en gemensam nämnare; Det är våra upplevelser och vår historia som gör oss unika och som gör oss till dem vi är idag.