Nikita: Varför jag fick en ätstörning? – Tjejzonen

Nikita: Varför jag fick en ätstörning?

Vår volontär Nikita har verkligen lagt ner mycket av sin själ på att dela med sig av sina erfarenheter till er läsare där ute som precis som allt för många andra tampats med ätstörningar. Vill ni läsa mer, få stöd eller bara få svar på några frågor? Klicka i så fall in er på vår tag om ämnet HÄR.

Jag fick en fråga häromdagen om vad det var som gjorde att jag fick ätstörningar i tonåren. Det som skrämde mig var att jag på en sekund visste svaret. Min mamma.

Det är hemskt att säga och det smärtar mitt hjärta att någon jag älskar så mycket bidrog till något så ont. Jag tror inte att det var hennes avsikt men hennes ständiga kommentarer om min vikt blev tillslut min verklighet. Jag minns starkt ett ögonblick när jag gick på behandling på SCÄ. Jag stod i hallen när mamma gav mig den där blicken. Ni vet den där blicken som ser igenom ens hela ens själ och dömer varje centimeter av ens utsida. Hon tittade på mig från topp till tå, undvek ärren på mina armar och ringarna under mina ögon och sa;
“Kunde du inte ha blivit träningsnarkoman istället för bulimiker, då hade du i alla fall varit smal.”

Den dagen, som så många andra dagar, gick mitt hjärta i bitar pga av hennes hårda ord. Men efter jag skrevs ut från SCÄ började min resa. Min egen resa och jag hade bestämt mig för att vinna mot min ätstörning till varje pris. Vägen har varit krokig och den har varit lång. Det finns stunder även idag som jag kritiskt kan se på mig själv naken i spegeln. Men det har inte funnits en dag som jag inte kämpat att stå emot. Och i sommar är det fem år sen jag medvetet kräktes efter jag ätit. Det är något att vara stolt över.

Jag kommer aldrig kunna förändra mina minnen om mitt förflutna, jag kommer aldrig kunna förändra min mamma. Det jag kan förändra är mitt sätt att ta emot kommentarer som gör mig illa. Jag gör valet om dem ska påverka mig, jag gör valet om jag ska gråta. Det är inte lätt, men det går.

Så till alla er som skadats av hårda ord vill jag bara säga; Det går att inte ta åt sig. Sätt på dig din kappa och säg till dig själv att du förtjänar bättre. Måla världen i färger, inte i svart.