No more thinspiration
VI har fått in en text anonymt till Tjejkraft- en text om bestraffning, inspiration, självdestruktivitet och perfektion.
Det handlade aldrig om pengar. Det handlade aldrig om betyg. Det handlade inte ens om upplevelser.
Nej, en gång i tiden mättes lycka i centimeterna tomrum man kunde få till mellan låren när man stod upp, i hur mycket höftbenen stack ut ovanför jeanslinningen och i antalet dagar man kunde gå utan att äta någonting.
Det var min verklighet en gång i tiden. Det var allas våran verkligen, vi som med krampigt ekande magar och näringsbristsskakiga händer satt o uppmuntrade varandra att skippa måltider, kräkas och straffa oss själva om vi tänkte på mat. Vi postade bilder på size zero-modeller som vi ville se ut som men som någon, NÅGON, alltid tyckte var lite för tjock ändå. Och vi berömde varandra om vi lyckats övertyga en förälder om att vi visst hade ätit, ute på stan, när vi var på väg hem, så vi är mätta och vi behöver inte middag, så det är lugnt liksom, jag ska bara gå upp på mitt rum och lägga mig i sängen i tolv timmar för min kropp är så himla jävla trött efter alldeles för lång tid på alldeles för lite mat.
Jag kommer ihåg hur jag brukade åka till skolan, det tog mig en timme dörr-till-dörr, och jag brukade sitta på tåget och må så fruktansvärt illa att jag ville krypa ihop precis där på sätet och bara gråta för att jag var så hungrig. Likblek i ansiktet, pannan mot tågfönstret.
Nej, det är inte imponerande. En gång i tiden tyckte jag att det var det, men det är faktiskt inte det. Det är så långt ifrån imponerande som man kan komma.
Ta avstånd från thinspirations och folk som uppmuntrar er till att fortsätta svälta, kräkas eller må dåligt över era kroppar. Du förtjänar bättre. Jag vet att du kan ta dig ur det här, och tro mig, du kommer må så mycket bättre när du gör det.
