November

Jag räknar till fyra reaktioner som brukar uppstå vid höstens nalkande:

1)     Den deprimerade reaktionen. Jag upplever att det är den vanligaste reaktionen bland svenskarna, man känner att all energi bara försvinner och tanken på att genomlida ett halvår av mörker, slask, kyla och alla andra, enligt din åsikt, negativa subjektiv man kan applicera får en att vilja gå i idé. Helst någonstans varmt. Typ på Thailand. Helst för alltid. Gärna med en outtömlig reskassa sanktionerad av staten eller någon trevlig fond som syftar till att förbättra folkhälsan.

2)     Den likgiltiga reaktionen. Alla känner vi lite avund över dessa människor som inte ser ut att ge a single bit of fuck över årstidsskiftet. Jag har sett sådana här människor bli lite extra pigga runt vår/sommar men det också ungefär det enda tecknet de visar på att de har uppmärksammat att året är dynamiskt i sitt väder. Det här är människor som fungerar helt utmärkt oavsett tid på året. Som välsmorda robotar bekommer det dem inte det minsta att sol och värme går på tjänstledighet och lämnar oss människor kvar att försöka ransonera det lilla förråd av D-vitamin vi lyckats lagra under den, nu försvinnande, sommaren.

3)     Den glada reaktionen. Folk som blir obegripligt taggade över att sommaren lider mot sitt slut och att den ”mysiga” årstiden nalkas. Ni vet vilka jag menar och ni vet vilka ni är: ni som skriver/säger att ni ska mysa ner er i en fåtölj med en mysig kopp te (med honung i!) och läsa mysiga böcker medans ni har på er mysiga fårskinnstofflor. Ni blir glada över att få ha på er tjocka, mysiga halsdukar och gå på långa, mysiga promenader och se de mysiga löven spraka i ett mysigt spektrum av gult, brunt, rött och orange.

4)     Den obegripligt blandade reaktionen. Här hittar vi folk som mig själv, vi som redan i mitten av augusti börjar våndas över att solen inte längre verkar stå i zenit fram till typ 22-tiden. Vi som vid septembers lilla utspel med regnskurar står med dyngsura UGG-kopior på fötterna och förbannar livet (UGG-kopior som vi för övrigt blir semimobbade över på jobbet eftersom ingen annan verkar fatta att vi faktiskt fryser om fötterna sedan sommaren tog sitt brutala farväl). Vi som i oktober bara fnyser åt folk som säger att det är tur att det inte har börjat snöa ännu eftersom vi kommer ihåg snöfallet som överraskande oss totalt maj 2011.

Och vi som i början av november känner den där särskilda doften i den kyliga höstluften, den där totalt friska, lite fuktiga, jordiga doften… den som öppnar upp alla möjligheternas dörrar och fönster på vid gavel, tar en tillbaka till barndomen då man sprang omkring som en dåre och letade efter sniglar varje gång det hade regnat eller fascinerat plockade just de där vackra rödgula löven, får en att se världens vackra anlete i precis och exakt denna sekund då mörkret börjat lägga sig över en tyst pendeltågsstation och man promenerar hem i det dunkla gatubelysningsljuset. Allt man kan tänka är positiva tankar om hur underbart det är med denna doft, denna årstid, hela livet faktiskt.

Det är fullständigt oförklarligt hur mycket energi jag får så fort jag fått vittring på denna särskilda höstdoft, men kanske är det vetskapen om att nu förbereder sig naturen för att gå i idé bara för att komma tillbaka med full kraft till våren. Så det finns faktiskt en framtid att se fram emot, är ni med? Mörkret kommer att ge vika så småningom!

Och när jag har kommit till den här insikten sätter jag igång den ultimata höstlåten, den som kan få vem som helst att känna att livet är så fruktansvärt underbart.