Obekväm beröring
Att det kan kännas som ingenting. Att det borde vara följt av ljudet av kanoner och doften av skogsbrand. Av förstöring. Om det inte gör det har det inte hänt.
Att man tar ett steg bort och inser att ingenting har gått sönder. Att man känner efter och inser att ja, jag är fortfarande kvar. Ingenting är borta. Att det kanske inte var så hemskt. Att det kanske inte hände. Tio minuter, en timme. Man kanske känner att det bara är en fas att man gråter. Eller att man inte gör det. Att det som inte var någonting helt plötsligt blev proportionerligt stort.
Kroppen känns inte som min egen. Det liksom bränner in handformade fläckar utefter. Det blir svårt att separera äckel från ilska. Fast det är ju inte min börda att bära. Det händer andra, mycket värre och mycket oftare. Jag är inte en sån. Jag ska inte klaga. Det var säkert ingenting. Att det kanske var mitt fel. Att gränsen ju är så jävla svår att dra. Att det blir värre när man berättar det. Nej.
Nej. Sexuella övergrepp är aldrig acceptabelt. Oavsett vem, oavsett var, oavsett hur och oavsett när ska man ta sina egna känslor på allvar och reagera.
Det är när du känner dig obekväm och inte förknippar det med njutning och välbehag som det inte är OK. Och ta hänsyn till dina känslor, ta ditt eget värde, din egen lycka och din egen frihet på största allvar. Om du eller någon du känner utsätts sexuella övergrepp, oavsett form är du välkommen att kontakta Tjejzonens chatt där du naturligtvis kan vara helt anonym. Du kan också vända dig till fantastiska Novahuset
