Och jag har skrattat.
Gråten har strypt mig.
Tills jag fall mot golvet.
Såg ner och önskade att jag kunde smälta in med väggen.
Så att känslorna dog.
Inte plågade.
Och jag har skrattat.
Så mycket att de lyfte mig.
Gav mig änglavingar.
Och jag flög.
Så högt att jag kunde se hela jorden.
Som att jag varit blind, men sen lyckats öppna ögonen.
Det var plötsligt så självklart.
Att det alltid finns något att leva för.
Precis alltid.
För världen är så stor och jag är så liten.
Så mycket att ta för sig av.