Okej, men min gräns då?
Svaret på frågan får man ibland när man redan har gått över den. En gräns är subjektiv, det betyder att det bara är du som vet vad som är okej för just dig och vad du mår bra av. Därför kan man inte göra som alla andra och förvänta sig att man ska reagera på samma sätt som de gör.
Jag gick över min gräns en gång och insåg det inte förens det var för sent. Jag lyssnade inte på den lilla rösten i huvudet och bortsåg från klumpen i magen. Jag minns bara att jag var så trött att jag tänkte skitsamma. Det finns mycket annat som kan förklara varför jag gjorde det: jag var full, sjuk och trött. Han var väldigt på och struntade i att jag var motsträvig och drog mig undan. Men det har inte spelat så stor roll för mig i efterhand, för jag minns så tydligt den där klumpen och den där rösten. Jag var länge arg på mig själv för att jag inte lyssnade, men efter ett tag insåg jag att det inte var det som var felet. Jag lyssnade, men jag förstod inte vad som den sa. Jag fattade inte vad min kropp försökte säga. Jag borde ha gjort det, men jag gjorde inte det.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det är viktigt att lyssna, en klump i magen betyder sällan något bra. Om du någon gång skulle känna den där klumpen hoppas jag att du kan stanna upp i en sekund och försöka förstå varför den är där. Vill du verkligen?