Om att be om hjälp

Som Sara själv skriver, varför är det så svårt att be om hjälp? När någon annan mår dåligt kan vi förstå, trösta och hjälpa, så varför är vi så tuffa med oss själva?

Hur skulle jag tänka om jag var min mamma, eller göra om jag var min vän?

Jag sitter i det kvava klassrummet och försöker lyssna på eleven som redovisar. I magen pirrar ett varnande vakum. Jag försöker vara lugn, andas lugnt, det som sker får ske. Luften blir tjock och andetagen tunga. Jag silar sakta luften genom trånga luftrör så det inte ska pipa. Det känns som struprören sväller, kroppen lägger locket på. Panikfjärilen flaxar med vingarna i magen. Som de sista svåra simtagen under vatten. Jag vilar lugnt ögonen mot väggen. Ingen fara, det är inte så farligt som det känns. Jag litar på att små strömvirvlar av luft letar sig ner till lungorna för varje springa som öppnas genom luftrören. Nu är jag inte längre i klassrummet, jag är en liten ande i en kämpande kropp, fast i nuet. Utåt sett lugn. Lugna ögon, stilla kropp, stadiga muskler. I magen flaxar fjärilen. Vingtagen sänder stötar genom hela den starka kroppen och pressar ut luft. Omkring mig lugna människor som ingenting vet. De är en trygghet. Det är de som är världen. Kanske borde jag säga till. Räcka upp handen och pressa fram att jag kämpar för att få luft. Kanske borde jag sträcka mig ner i väskan och suga i mig en, två, tre doser medicin. Kanske borde jag gå ut, gå hem. Varför sitter jag bara kvar? Vill inte störa lugnet. Vill sitta stilla och se på alla som mår bra. Vill inte skapa rädsla eller uppmärksamhet. För vad finns det att säga? Jag kommer inte falla ihop, inte svimma, inte kräkas eller få panik. Jag kommer andas in och ut i min stilla dimma till allt lättar. Då kommer jag utmattad somna och hoppas på bättre lycka imorgon.

Varför är det så svårt att ta sina egna problem på allvar? Skulle jag medvetet låta någon sitta plågad och kämpa för luft timme efter timme och sedan gå ensam hem? Är astma inte ett problem förrän benen inte bär? Vad skulle jag tyckt om jag var min mamma? Då hade jag aldrig accepterat att lilla Sara (eh, jag alltså) inte fick luft. Jag hade inte brytt mig om att hon var stark nog att stå ut, för hon behöver inte kämpa ensam. Jag hade hittat en rutin som fungerade – medicin, vatten, vila, mer medicin och slutligen akuten om anfallen inte släppte. Jag skulle ha sett till att hon inte lämnades ensam och fått henne att sluta skämmas.

Men det är så svårt att själv be om hjälp! Så svårt att vara besvärlig. Vad är okej att be om? Att nån skippar en del av en lektion för att sitta ute, vila och hämta luft? Att gå en omväg för att följa någon hem? Att oförberett stanna kvar hos en sjuk kompis? Att ta initiativ och hjälpa utan att bli ombedd? Och hur många gånger är det okej? En gång? En gång i månaden? Varje vecka? Jag vet knappt vad jag tycker själv, bara att jag velat hjälpa om jag kunde!

Varför är det så svårt att veta när man behöver hjälp och varför är det så läskigt att be? Det är alltid mycket trevligare att hjälpa!