Om att fortsätta vara stark!

Tjejkraft har en ny gästbloggerska! Hennes första inlägg handlar om att orka. orka fortsätta. Orka förändras. Orka bryta upp och orka foga samman.

Det känns sådär hopplöst. Som om jorden kommer lösas upp under mina fötter, som om himlen kommer ramla ner. Jag kan bara se på medan hela världen försvinner framför mina tomma ögon. För det känns så. Som om jag står helt still medan alla runt omkring mig rör sig så snabbt. De är så långt före mig i livet. De har hunnit plugga, jobba, resa, flytta hemifrån. Vad har jag gjort under tiden? Suttit på sjukhus och nu på behandlingshem. Och det är så fruktansvärt jobbigt. Jobbigt att veta att jag inte kommer kunna komma ikapp, inte på riktigt. Och det är jobbigt att de inte förstår den smärta jag känner, att de inte kan föreställa sig det självhat, den avsky jag känt inför mig själv och vad jag gjort för att dämpa den känslan. De kommer aldrig kunna förstå det, jag kan knappt förstå det själv, hur jag hamnade där jag är idag. På andra sidan landet, långt ifrån allt jag vet och älskar sitter jag och skriver det här.

Och det känns som om himlen kommer ramla ner.

Under så många år har jag inte kunnat ändra på mitt tankemönster. Jag har alltid gjort vad ångesten, vad rösterna, vad depressionerna sagt till mig.

Men nu, nu måste det få ett slut. Jag är värd mer än så, jag är också värd ett liv värt att leva. Men det är svårt, svårt att bryta tankemönster jag haft ända sedan jag var liten. Svårt att bryta vanor och mönster. Men jag måste, för min skull och för mina anhörigas skull. Jag har egentligen så himla mycket att leva för, jag har vänner, jag har familj som älskar mig. Jag har alla småsaker som jag tycker om och älskar att göra och uppleva. Jag har aldrig ansett mig förtjäna det jag har, men nu för tiden, efter mängder av tid, diagnoser, terapi och mediciner börjar jag förstå att jag faktiskt är värd det. Jag förtjänar saker och ting! Och någon gång kommer allt det här negativa att vända, jag ska inte ge upp utan jag ska kämpa och stå emot det destruktiva. För jag är stark.

Men just nu känner jag mig inte stark, inte när himlen rasar och jorden smulas sönder.

Men, jag går inte under för det, jag förstörs inte med min omgivning längre. Jag bara reser på mig igen.

Bild