om att vara blyg
Min kille är en sån där översocial typ. Han känner sig aldrig awkward i någon situation. Inte ens hostila personer kan rubba honom.
Därför är det lite (väldigt) irriterande när han påpekar att jag är så blyg med nya människor eller i stora grupper. Det är ju inte som att jag kan rå för det eller ändra på det bara sådär. Oftast vet jag bara inte vad jag ska säga för att tillföra något till diskussionen eller har svårt att få ut det eller oroar mig över vad andra kommer tycka om det jag har sagt eller tänk om man säger något och så blir det en sån där situation då ingen lyssnar. Och då är det lättare att bara vara tyst fast jag egentligen tänker massor av saker som man skulle kunna få ut.
När jag säger till mina vänner att jag är rätt blyg är det ingen som tror mig, de är ju mina vänner och de har väldigt sällan sett mig obekväm i sociala situationer. För dem är jag den extremt pladdriga och fnittriga tjejen. Men med dem är det sällan jag tvingas in i sociala situationer där jag är helt själv med ett helt lass nya människor (vilket händer ganska frekvent med min ganska nyblivna pojkvän vars vänner jag inte känner). Visst är det lustigt att jag kan uppfattas så olika av olika människor? Och visst är det irriterande när folk påpekar egenskaper som man försöker arbeta på? När man liksom verkligen försöker att vara superbekväm och pratig med nya människor men det inte riktigt räcker till och man ändå får höra att man var så himla blyg.
Är ni blyga och hur visar det sig?
