Om att vara huvudpersonen i sitt eget liv
Ni vet när man får en sån där Aha-känsla? Det fick vår läsare Sara idag när hon läste i en av sina kurs-böcker. Och den ville hon dela med mig av till alla andra läsare på Tjejkraft. Här kommer därför ett litet inlägg om självförtroende.
Ibland tänker jag på Lilla Sara (det är jag, som barn) och måste skratta. Jag hade nog typ världens bästa självförtroende. Jag var helt övertygad om att allt som jag såg göras klarade även jag, med lite träning, minst lika bra. Att jag skulle bli något stort tvivlade jag inte på. Om det gällde att rädda världen, bli världsberömd idrottsstjärna, skriva omvälvande böcker eller få nobelpriset i medicin visste jag dock inte. Jag bara kände att jag var en otrolig varelse med all världens möjligheter. Skönt va? Ibland undrar jag var det självförtroendet kom från. Till viss del från mina föräldrar och en uppmuntrande omgivning såklart. Men idag hittade jag ett citat som ger en annan lösning på gåtan. Det är ganska så långt men jag försöker sammanfatta det så här:
Till en förälder… ”Jag vet inte vad du drömmer och hoppas för ditt barns räkning, jag vet bara, att om ungen har läshunger, så är han i livets alla skeden bättre ställd än om han inte har det. […] Kanske du rent av rentav bär på storhetsdrömmar och vill att han en dag ska bli en av dem som omskapar världen och gör den till en bättre plats för människor att leva på? Några måste det ju bli för varje generation […] Ja, men då måste du visa honom vägen till boken. Ty allt som sker, måste först ta form i någon människas fantasi. Hur ska det annars bli till? […] du har kanske inte så högtflygande drömmar för ditt barns räkning. Du vill bara att han ska bli en någorlunda lycklig människa, var han än hamnar. Ditt barns lycka eller olycka kan du inte göra så mycket åt. Men en sak kan du göra. Du kan visa honom var det finns tröst att få, när han är ledsen, och glädje och skönhet, när livet är grått, du kan ge honom vänner som aldrig sviker … ja, du kan visa honom vägen till boken.”
Citatet är ur boken ”Det gränslösaste äventyret” av min stora inspiratör Astrid Lindgren.
När jag läste det klack det till i mig. Läshunger har jag haft sen jag förstod vad en bok var. Jag har omättligt sugit i mig sagor och historier. Ibland var böckerna verkligare än livet självt. Är det då så konstigt att jag lugnt litade på att jag var menat till något stort? Jag var ju huvudpersonen i mitt eget liv. Skapad för spänning, stordåd, beundran och uppmärksamhet. Livet var ett äventyr där allt kunde hända. Inte bara var förresten, är fortfarande! Folk undrar, eller förundras kanske, när jag naivt påstår att det ibland känns som om jag kan påverka tiden, vädret, världen. Som om allt utgår från mig. Tro mig, det är en underbar känsla och jag hoppas på att få behålla den en liten stund till. Känslan av att världen är min!