Om att vara sårbar, och att känna när man inte får!
Jag bara gråter. På ett sånt där osmickrande, mjukt, svampigt och lite töntigt sätt. Inte så som tjejer gråter på film. Inte så som kändisar gråter på bilder. Jag gråter inte med stora tårar och svullna ögon. När jag gråter, då är det sådär snorigt, sådär förvridet och sådär riktigt pinsamt som bara riktiga människor gråter. Och det händer lite, lite för ofta.
Jag läste någonstans att när vi tänker, då tänker vi saker andra har berättat för oss. Saker vi lärt oss.
När vi känner, då är känslorna bara våra egna.
Och jag tror det är sant! När jag tänker, resonerar och gissar- då är det ofta förnuftigt. När jag känner- då är det sjukt! Helt ologiskt, helt passionerat aggressivt, helt hatande kärleksfullt och helt stort pyttesmått. Helt jävla fel altså. Och det händer ofta, speciellt de senaste åren. När man blivit frisk. När man börjat känna sig trygg. Då kan man tillåta sig själv att känna. Det är då man blir tårögd i skolan och fnissar så man grymtar.
Så jag gråter, gråter på bussen. Gråter i telefon. Jag skrattar- jag skrattar när jag är själv, skrattar när jag är med någon jag inte känner. Jag skrattar när det är opassande. Jag skrattar när andra är sura.
Hur är era erfarenheter? Gråter ni också i telefon eller är det bara jag? Skrattar ni också på bussen på morgonen? Känner ni för mycket, eller kanske för lite? Vad säger ni när andra känner känslor och tänker tankar?