Om du bara… – Tjejzonen

Om du bara…

Om om inte fanns så skulle….. Evie funderar lite kring normer, till synes oskyldiga råd och vad det där om: et egentligen innebär.

Ett tag jobbade jag i en klädbutik i ett gigantiskt köpcentrum I Dublin. Jag och Laura står och stirrar ut i tomma intet, det finns inga kunder, vi har arrangerat allt, rättat till högar med prydligt vikta skjortor, kavlat upp byxben, inventerat och dammat. Det finns inget att göra, så vi står där och stirrar. Då vänder hon sig till mig och frågar “Plattar du nånsin håret?“. “Nej” svarar jag. Laura, till skilnad från mig, har alltid plattat hår och är ordentligt sminkad. “Du skulle vara så söt” säger hon glättigt “om du bara plattade håret!

Jag får ofta den här typen av kommentarer, nästan uteslutande från tjejer. “Om du bara sminkade dig… Om du bara gjorde något med ditt hår… Då, då skulle du vara söt!”

För det finns en mall för hur man ska se ut för att få betraktas som söt, eller vacker, eller ens uppklädd. En mall man måste passa in i för att få betraktas som attraktiv. Det som irriterar mig är inte så mycket att jag ens förväntas eftersträva attraktivitet som sådan, utan att jag förväntas eftersträva denna väldigt specikika mall av attraktivitet. För om jag vill framstå som attraktiv för män, som i alla män plural, så fungerar den där mallen ändå inte. En mall funkar inte för alla, och kommer nog aldrig göra det heller. Och generellt sätt så är jag inte attraherad av män som är intresserade av kvinnor enbart baserat på hur väl de passar in i just den mallen för kvinnligt beteende och kvinlig skönhet.

Vilket i och för sig är irrelevant, mitt vilda hår och mitt nakna ansikte är inte ett statement. Jag plattar inte håret för att jag är lat, jag sminkar mig inte av samma anledning. Det är även dyrt, och jag är fattig. Jag har ingenting emot att tjejer fixar upp sig, om de tycker det är det jättebra, men jag har inget som helst intresse av det.

Och det är väl just det som stör mig, att min brist på intresse måste framställas som något konstigt, eller nåt som måste fixas. Alla dessa förolämpningar halvt förklädda som komplimanger, och jag undrar varför vi känner att vi måste tvinga in varandra i mallar över huvudtaget? Varför vi inte kan låta varandra bara vara? Varför vi inte kan lära oss se skönhet i i olikheter, snarare än i likformighet?

Bild.