Om ensamhet

I dag (i skrivande stund) hade Metro en artikel som handlade om hur nästan var sjunde svensk saknar en nära vän. De skriver bland annat:

Att inte ha någon vän kan vara stressande för kroppen. Det menar psykologen Daniel Kraft som i sitt arbete träffar många med problem att bygga relationer.
– Vi möter ständigt kriser av olika slag. Sådant behöver vi människor använda varandra till för att lösa, säger han.”

Jag hade ingen nära vän innan jag började gymnasiet. Den tjejkompisen som jag umgicks mycket med innan dess visade sig inte alls vara en särskilt bra vän – jag antar att det är något man måste gå igenom för att lära sig vad en riktig vän är. På rasterna i högstadiet satt jag ofta och läste böcker, lyssnade på
musik eller skrev. Gjorde listor och skrev dikter. Ensamheten var delvis självvald eftersom jag inte kände att jag hade något gemensamt med de andra; jag visste inte riktigt vad jag kunde bidra med när de pratade. Och var egentligen inte så intresserad. Jag tänkte alltid att det skulle, måste, bli bättre på gymnasiet.

Och bättre blev det – detta är något jag tror att många känner igen sig i. På gymnasiet fick man själv välja vad man ville läsa, och hamnade i en klass som folk som valt samma. Jag hamnade på ett gymnasium där jag bara kände igen några enstaka personer, annars var alla nya precis som jag; det var en chans att börja om. I min gymnasieklass träffade jag den som idag är min allra bästa vän, och det skedde mest av en slump. Vi började hänga på fritiden och på somrarna, började skapa gemensamma minnen och mål. Nära vänner är nog ingenting man blir på en gång. Jag tror att hemligheten är just det
– att vänskap är en process där man samlar på sig mer och mer som blir gemensamt, och där man vågar öppna sig och släppa in varandra när det behövs. Vad tror ni?