Om ensamhet
Har du någon gång upplevt känslan av att stå i ett rum fullt med vänner men ändå känt dig så fruktansvärt ensam? Eller ännu värre, upplevt känslan av att ligga ensam i en säng trots att det ligger någon annan bredvid?
Ensamhetskänslor är vanliga, men kan ibland vara svåra att prata om, speciellt om man känner sig ensam trots att man är omgiven av människor. Just den känslan, som kan komma som ett hugg i brösten eller sätta sig i magen som ett stort bottenlöst hål, kopplar jag ihop med att inte känna sig förstådd. Att inte känna sig sedd.
Det är såklart normalt att känna sig missförstådd och ensam ibland men när känslan tar över och finns kvar trots att vi står öga mot öga med vår bästa vän, kille eller mamma så kanske man kan kolla runt efter lite alternativ.
Känner man sig ensam, osedd och missförstådd under en längre period så kanske man är det. Kanske är bästa vännen för upptagen med sitt eget eller sin kille för att orka lyssna? Kanske blir mamma så orolig själv att hon inte förmår göra mer än att ge en tafatt kram? Kanske har killen aldrig reflekterat över den här typen av känslor och vill hellre göra något annat än prata om existentiella frågor. Kanske finns det någon annan som ser en?
Ibland kan man hitta stöd på de mest otippade ställen: en tjej man aldrig sett förr kan på en fest ge en mer hopp än ens föräldrar gjort under hela ens uppväxt. Ett snack med den där lärarvikarien efter en lektion kan vara en oväntad boost, att chatta med en volontär på tjejzonen kan göra en varm i hjärtat. För att de ser, lyssnar och förstår. Try it!
