Om fattigdom och apelsiner

Det finns mer än tre olika frukter i fruktskålen. Min kompis tittar på dem en liten stund längre än vad andra skulle innan hon plockar upp en apelsin och stryker fingrarna över det lätt stelnade fruktskalet. Hon ler.

Jag vill gärna tro att denna bilden säger något som det pratas väldigt lite om idag. För det hade kunnat gå mig helt obemärkt förbi om det inte vore för ett minne som dök upp i just den stunden. Ett minne av att jag som liten satt med en ask vindruvor i knät i min mammas Saab och inte vågade öppna den. Något fint och riktigt hemskt på samma gång.

Många av mina vänner som jag träffat efter jag flyttade hemifrån vet inte att det finns barnfattigdom i Sverige idag. Som om det är ett gömt och glömt ämne. Fattiga bor i Afrika, inte här. I Sverige har tolvåringar smartphones och designerjeans och alla ska ha ett eget företag och skinande tänder när de är tjugotvå och har man inte det är man antingen lat eller dum. Men det är inte sant.

Varken jag och min kompis hade råd med solsemestrar när vi var små. Vi hade inte råd med färsk frukt och grönsaker och vi hade definitivt inte råd med telefoner och dyra kläder. När jag började mitt första jobb kompenserade jag allt jag missat under mina tonår tills jag blev så trött på att köpa grejer och fortfarande känna mig underlägsen att jag slutade. Men det ligger ändå fortfarande både apelsiner, äpplen och bananer i min fruktskål.

Det jag ville säga med detta är inte att jag hade en taskig barndom, aldrig. Det är inte att jag inte tycker att folk ska få eller köpa vad de vill. Alltid. Utan det jag vill säga är att min kompis leende när hon tog upp apelsinen fick mig att komma ihåg, inse att jag inte var ensam och att det fortfarande finns folk som jag därute. Jag vill inte att det ska finnas skuld och skam bland barn och unga idag. Jag vill inte att det ska finnas tystnad runt ett såhär viktigt ämne. Och framförallt vill jag inte att någon ska förknippa sitt värde med vad de har i plånboken.

Du är alltid mer än vad du äger.