Om jag bara hade varit 1000 gånger starkare
Hannapee skrev ett inlägg som berörde mig. Hon berättar hur hon i hemlighet tackade nej till priset ”Årets roligaste” i nian eftersom hon inte vågade gå upp på scenen. Rädslan för att den tuffa killgruppen skulle bua ut henne och ifrågasätta hennes rolighet var större än glädjen över priset.
Blondinbella skrev ett annat inlägg (som jag inte hittar bland alla hennes inlägg!) om att man måste ta hand om den lilla tjejen inom sig. Jag tycker att det är så fint sagt, för jag tycker så mycket om min lilla tjej. Ibland måste man plocka fram henne och hålla om henne, för hon är så rädd och osäker! Min 10åriga Matilda som trodde att det var hennes ansvar att se till att mamma och syskon var glada och mådde bra. 13åriga Matilda som kämpade så hårt för att bli omtyckt. 14åriga Matilda som blev kär och sårad för första gången. 15åriga Matilda som var så räddast i världen för att alla skulle fatta hur osäker hon egentligen var. Hon som kämpade livet ur sig för att vara tuff, hänga med, passa in. Hon som låtsades att den tuffa killgruppens glåpord rann av när hon egentligen ville gråta.
Tar ni hand om era småtjejer? Hur gör ni då?
Jag brukar unna mig att få vara stor. Plugga i sängen, äta godis till frukost och två knippen sparris till middag. Måla mina väggar lila, köpa en onödig porslins kanin och sova i en klänning jag känner mig fin i. Jag får göra som jag vill helt enkelt! En kompis sa en sak en gång som jag också brukar tänka på. Hon sa: Du är en vuxen kvinna! Ingen kan sätta sig på dig eller göra bort dig. Och om de gör det, kan du säga till eller gå därifrån. Ingen kan tvinga dig att ta skit!