Om orättvisa och rasism

Förra veckan, när jag som vanligt lyssnade på radion vid frukostbordet, fick jag höra ett reportage från en stad i Grekland. En stad där ett racistiskt parti vunnit röster från vanliga medborgare genom att finnas till hands, dela ut mat och agera polis. Fast bara till ”äkta greker”. Jag blev så rädd! Det kändes som om historien upprepar sig. För visst är det precis det här vi läst om i historieböckerna? Hur ett, då tyskt, parti utnyttjade människors utsatthet efter första världskrigets, då Tyskland var ett utfryst och hatat land, genom att dela ut mat, kläder och arbete. Hur människor i sin frustation röstade på de enda som lyssnade. De enda som brydde sig. Vi vet alla hur det slutade! Världen har bestämt sig för att aldrig glömma. Att aldrig låta det hända igen. Så vad är det som sker nu?

Reportern intervjuade både greker och partivänner. En av de intervjuade sa sig ursprungligen tillhöra vänstern och höll egentligen inte med om Gyllene grynings åsikter (rasism) och metoder (våld). Ändå röstade han på dem för; ”Vi ringer polisen och inget händer, vi ringer kommunen och inget händer. Så då har vi ringt Gyllene Gryning och bett dem komma och kolla och sen dess har det varit lugnt”.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget annat än att vi inte kan låta historien upprepa sig. Jag vet inte vad jag kan göra för att förhindra det, men kanske ni har något tips. Det enda jag kunde komma på var (1) skriv ett blogginlägg och (2) skriv brev till de som bestämmer. Nu har jag gjort båda delarna. Kanske det ger resultat, kanske inte, men om det mot all förmodan bara var jag som drog paralleller med Hitler och allt ont han förde med sig så är jag åtminstone inte längre ensam. Ensam är aldrig stark.