Panikångest del 1 – Tjejzonen

Panikångest del 1

När jag precis fyllt 20 år drabbades jag av kraftig ångest. Jag satt på bussen och helt plötsligt kändes tuggummit jag hade i munnen som en stor tennisboll. Jag började svettas och fick panikkänslor. Kunde inte andas. Kände hur det svartnade för ögonen för ett par sekunder. Jag klev av några stationer tidigare än jag planerat och ringde min mamma som kom och hämtade mig. Hon förstod med en gång att det handlade om en panikångestattack.

Det låter kanske lite löjligt att jag delvis kallar det här för en “20-års-kris”, men på ett sätt tror jag att det var det. Kanske i kombination med gammal hederlig ångest och sen länge undantryckta känslor av, tja, värdelöshet. Jag kände mig väldigt osäker på vad jag ville “göra med mitt liv”. Något ni kanske känner igen? (Som om man måste bestämma det här och nu, vad man ska göra i resten av livet, det måste man förstås inte. Men det kändes så då.) Jag hade tagit studenten och hade tre extrajobb som jag hoppade i mellan. Jag jobbade på Burger King, som datorspelsrecensent för en tidning och på SL som biljettförsäljare. Jag hade inte särskilt bra betyg ifrån gymnasiet och började inse att jag skulle bli tvungen att läsa på Komvux om jag ville söka socionom eller psykologprogrammet. Jag träffade en kille och blev kär, han bodde i en annan stad och jag åkte ofta och hälsade på. Han gillade mig, som en vän, men hånglade nog mest med mig för att han saknade sitt ex och inte ville vara ensam. Jag hade haft mycket ångest under min tonårsperiod som jag aldrig pratat med någon om och nu bubblade den liksom upp till ytan. Nu när man skulle “bli vuxen” på något magiskt sätt.

Plötsligt, när man fyllt 20, var man inte tonåring längre. Och med tonårsskapet försvann också ansvarslöshet och frihet. Trodde jag. Men så är det ju förstås inte! Självklart ska man ta ansvar för sina handlingar, oavsett om man är 15 eller 25, men friheten att göra saker man tycker om, att vara barnslig, att inte alls veta exakt vad man vill alltid – den har man kvar trots att man passerat 20. Man får vara liten, trots att man är stor.

Har du haft panikångest någon gång? Hur hanterade du det?