Pankhet och en jävla dator – Tjejzonen

Pankhet och en jävla dator

“Skolgymnastiken idag är för tråkig, det är därför eleverna inte går på den!” Jag satt på min praktikplats härom veckan och hörde folk diskutera barnfetma. Eftersom jag är hälften så gammal som alla andra och faktiskt kom ihåg gymnasikpassen på högstadiet höll jag inte med.

Jag sket inte i gymnastiken för att det var tråkigt. Jag skolkade gymnastiken därför att det var den plats i världen där mitt (och mina vänners) utanförskap var som allra mest tydlig. För att det var där det var mest bråk mellan klasskompisar, mest fysisk mobbing. Mest skällsord och uppdelning (där och i matsalen. Det är därför jag även blir förbannad när folk tror sig ha lösningen på varför ungdomar inte alltid äter skollunch. Mina erfarenheter är att det inte alltid handlar om mat). Anledningen till att jag inte gick på skolgympan var för att jag hade nedärvda gymnastikskor.

Detta var en lång ingress för att komma till en helt annan poäng. Min poäng var att jag på min praktik tänkte “Amen vem brydde sig egentligen om mina gymnastikskor. Vem trodde jag att jag var, hur kunde en sån liten detalj spela en så stor roll!? Att man inte har de nyaste kläderna är inte hela världen”. Fy fan vad dum jag var mot mitt yngre själv.

Förn- och detta är också min poäng- det spelar roll. Det spelar roll för personen som får det påpekat för sig. Och alla som låsas att det inte spelar roll har aldrig upplevt det. Idag satt jag på universitetet, ett hus fyllt med vuxna människor, och framför hela min klass tog min lärare upp problemet att jag är den enda i min grupp som inte har en Mac. Hans lösning, som lockade fram både fniss och skratt från mina klasskamrater, var att jag skulle “sluta jobba med PC och köpa en MAC istället”.

Nu är det inte såhär att jag vill peka ut min lärare för vilken dator han föredrar. Det jag vill är att berätta att trots att jag är tjugotvå och har mer erfarenhet så är jag barnet med de där jävla gymnastikskorna igen. Det är uppenbart för mina klasskamrater varför jag inte har en macbook. Det har varit uppenbart under hela det året jag pluggat i klassen. Jag har inte råd.

Och i min ilska över fnissen som följde hans kommentar så tyckte jag att hans och mina klasskamraters världsbild var helt banal. Om hans största problem är att vissa datorer har svårt att hantera adobe- program så ska han vara jävligt lycklig.För mitt största problem den stunden var att min känsla av underlägsenhet kändes befogad.

Så, oavsett om det handlar om datorer eller gymnastikskor, vad är era erfarenheter? Vad blir ni arga över eller känner er underlägsna för? Vad skulle ni säga till någon som läste detta och tänkte “jag har inte ens råd med en PC, jag har inte råd med några gymnastikskor”?