Peppar ni er själva tillräckligt? – Tjejzonen

Peppar ni er själva tillräckligt?

Jag har ett ganska talande minne från högstadiet. Vår lärare hade en idé om att hela klassen skulle boosta sitt självförtroende och bad oss alla skriva ner någonting vi var bra på på en anonym lapp som hon sen skulle “göra någonting av”.

Min kompis Hanna fick snabbt ner rita på sitt papper. Själv satt jag helt fantasilös och lät en kvart gå innan jag skrev ner fin handstil på min lilla jävla lapp. Det såg ut som skit. Klassen satt helt tyst av avsmak inför lärarens förslag. Det blev aldrig någonting av det, jag var nog inte den enda som inte kunde komma på något.

Man brukar säga att ens största fiende är en själv, och jag tror verkligen på det. Jag har alltid tänkt att jag är duktig på att inse mina egna styrkor, för jag menar jag gillar ju ändå mig själv till viss del. Jag tycker jag är bra på att spara ihop pengar, och jag har ganska höga betyg. Det tog mig dock en ganska svår sjukdomsperiod innan jag insåg att de flesta sakerna som är bra med mig själv är saker jag tidigare inte lagt märke till. Och de sakerna som jag tidigare tyckt var fördelar med att vara mig egentligen är mer tur än skicklighet, så därför brukar jag gratulera mig själv och ge mig självpepp varje dag. Om jag innan tyckte att det var bra att jag fick ett jobberbjudande, A på ett prov eller lyckats vinna en tävling så ser jag det nu som en vinst om jag sökt ett jobb, skrivit ett prov eller satt upp mig som tävlingsdeltagare. Det innebär inte att jag ställer lägre krav på mig själv, utan bara att jag inser att det jag kan göra för att bli lyckligare inte ska vara beroende av att andra preserar sämre, utan att jag presterar det bästa jag kan under omständigheterna.

Så medan jag förut var missnöjd om jag inte lyckats få den bästa PRAO platsen eller hade den sötaste klänningen på den där julfesten, så är jag idag jävligt nöjd om jag träffar min familj, lyckas laga en god middag eller lyckas göra plats i mitt schema för en slapp-dag med godisätande och filmtittande. För man är så jävla mycket bättre än vad man ger sig själv cred för – och alla prestationer är egentligen tillräckligt stora.