Jag var en pissig vän
Har du varit en riktigt dålig vän någon gång? Det har jag. Många gånger. Men jag minns speciellt en gång med lite (eller ganska mycket) sorg i hjärtat.
Vi träffades på en kurs i kreativt skrivande och vi lärde egentligen inte känna varandra förrän halva kursen gått då vi av en tillfällighet gick ut på en klubb tillsammans. Vi hade jätteroligt, märkte att vi gillade varandra och kom fram till att hon skulle behöva någon som hjälpte henne med hyran och jag ville desperat flytta hemifrån – sagt och gjort, några månader senare blev vi sambos, eller combos kanske det kallas?
Vi älskade verkligen varandra och hade så sjukt roligt tillsammans. Vi umgicks non-stop i flera år utan att tröttna på varandra. Vi pratade om allt och lite till, skrattade så att vi fick ont i magen och köpte grillad kyckling och avocado oförskämt ofta. Vi delade på en liten etta på 35 kvm utan att gå varandra på nerverna en enda gång.
Vi hade bestämt oss för att åka på en språkresa till Spanien (hon hade redan varit där och blivit kär både i landet och i en spanjack), och jag var på. Jag mådde ganska dåligt och ville gärna komma ifrån Sverige. Dessutom hade jag varken jobb eller några direkta planer för den närmsta framtiden. Vi hade varit i kontakt med språkresebolaget och bestämt datum för avfärd. Då fick jag veta att jag kommit in på en utbildning jag sökt, mest på skoj, och plötsligt kändes det bara fel i hela kroppen. Jag ville inte åka. Hon blev jättebesviken. Varför hade jag inte sagt något tidigare? Jag kände mig skitusel. Och jag flyttade.
Vi upptog kontakten igen och jag svek en gång till några år senare – den här gången hittade vi inte tillbaka till varandra. Och det är något jag verkligen tycker är synd.
Var rädd om dem ni tycker om, annars kanske de inte vill stanna kvar.