Politik och fördomar

Evie har skrivit en text med utgångspunkt i en artikel om Svenske diplomaten Raol Wallenberg. För visst finns det svårare ämnen som berör alla, och även om det ibland kan vara komplicerat att förstå alla sidor så uppmanar Evie till att intressera sig, till att reagera och tycka och anse. Om ni vill läsa mer har hon även skrivit DETTA inlägget på samma tema, fast lite längre. 

Det jag tycker är problematiskt med diverse fikasamtal kring Israel och Palestina är att kontentan i samtalet oftast känns som ett självgott ”Men, de skulle ju aldrig gett Palestina till judarna” dels för att dessa samtal i mina öron tenderar att omedvetet reproducera antisemitisk retorik. Jag säger omedvetet eftersom det officiellt sätt inte är politiskt korrekt att hata judar, det är däremot politiskt korrekt att påpeka att det inte bara var judar som utrotades under förintelsen.

Vilket både är sant och viktigt att påpeka. Det jag försöker lyfta fram här är att vi inte får glömma varför just judar utrotades. Varför det inte tycktes så fruktansvärt just då. Varför judar betraktas som mindre värdiga, mindre mänskliga. Mer överflödiga. Föraktansvärda. Varför judar hatades på grund av att de var judar. Jag tror inte vi kommit tillräckligt långt för att bortfärdiga detta hat, detta hat grundar sig i en ganska grundläggande social funktion. Skapandet av det andra för att skydda det egna.

Gruppidentiteter är instabila, de är bräckliga. Oavsett vilken grupp vi tillhör, eller vilka, måste vi ständigt stabilisera denna gruppidentiteten. Som kristna europeer mobiliserade vi mot de andra, som judar, som romer (som förvissa kan vara lika kristna som alla andra europeer), som muslimer. Det här händer ständigt och jämt, ibland tillsynes harmlöst som när vi hänger gulblårandiga band kring studenters halsar eller hejar på ”Sverige” under OS, eller nästan oförståligt fruktansvärt som när (bland andra) den europeeiska judiska befolkningen gasades ihjäl på löpande band under förintelsen.

Som nation beskriver vi oss själva, som nation har vi en historia. Jag tycker att Henrik Arnstads observation att den svenska nationalismen innefattar en syn på Sverige som tidigare moraliskt bakrutt, vi hånar vår påstådda ”neutralitet” hej vilt och anser oss nu upplysta. Mot detta ställer vi hjälten Raoul Wallenberg som vi, till skillnad från hans moraliskt förkastliga samtid, vet att uppskatta ordentligt. Alltså, ensam hjältegestalt versus moraliskt förkastlig stat. Så otroligt romantiskt.

Verkligheten brukar dock vara lite mer komplicerad, mindre narratologiskt tillfredställande. Vilket ni kan läsa mer om HÄR.