Positivitet föder positivitet

Häromdagen åt jag lunch med två vänner till mig. De arbetar tillsammans och var mitt uppe i en väldigt stressig period på sitt kontor, men hade lyckats komma loss för en lunch.

Innan vi ens hunnit slå oss ner vid bordet var den ena halvvägs in i en redogörelse för hur otroligt jobbigt allt var just nu, hur ingenting funkade som det skulle, hur hennes kollegor drog ner hennes arbetstempo och allt annat som gjorde hennes, redan fullspäckade, arbetsdagar svårare att hantera. Hon berättade att hon arbetade så mycket och så många timmar att när hon kom hem hann hon inte göra någonting, hon kände att hon inte fick tid med sin sambo, hennes sociala liv blev lidande och andra biverkningar av den höga arbetsbelastningen som just nu rådde på kontoret.

För varje ord hon yttrade kände jag hur min kropp spände sig mer och mer av den sympatistress jag upplevde.

När hon, röd i ansiktet efter det frustrerade utlägget, pausar för att hämta andan säger hennes kollega med den uppriktigaste röst man kan tänka sig:

”Vet ni vad jag har tänkt på? Jag har tänkt på att jag är så lyckligt lottad som har ett arbete så att jag kan bidra till att försörja min familj som älskar så mycket. Jag är så lyckligt lottad som har en underbar man och fantastiska barn att komma hem till på kvällarna. Jag har en lägenhet och tak över huvudet. Jag har det faktiskt ganska bra.”

Och i samma sekund hon avslutat meningen kände jag hur hela min kropp andades ut av lättnad. Den negativitet jag precis lyssnat till försvann ur mitt huvud och jag kände en oerhörd positivitet ta över hela min själ. Jag lärde mig mycket den lunchen. Jag lärde mig att det man kan välja att se på en sak ur flera olika vinklar, men jag lärde mig också att man färgas av det man omger sig med. Positivitet föder positivitet helt enkelt. Den tanken försöker jag tänka de gånger det känns lite tungt.