Prata om det! – Tjejzonen

Prata om det!

Våldtäkt och sexuella övergrepp tystas ofta ner. Många tjejer som berättar öppet, går ut i media eller skriver på sin egen blogg, om övergreppet/övergreppen blir ofta misstrodda och attackerade med elaka kommentarer. Andra tror sig veta vad som “egentligen” hände, och “det var ju ingen våldtäkt”. Som om det är någon annans sak att avgöra om man själv känt sig kränkt. I samband med mediabevakningen av rättegången mot Julian Assange (han som startade sajten Wikileaks och nu är misstänkt för våldtäkt) började Johanna Koljonen att twittra under rubriken “Prata om det”. Hon uppmuntrade tjejer och killar att berätta och att föra en diskussion om var gränsen går, prata om övertramp och gråzoner i sexuella sammanhang. Många, både kända och okända, tjejer (och några killar) hakade på och berättade offentligt om övergrepp de själva blivit utsatta för. Och hur det tystats ner.

En av de som pratat om det är Cissi Wallin. Så här skriver hon idag på sajten Nyheter 24;

“För fyra år sedan blev jag våldtagen av en äldre medieman med makt. Han utlovade efterfest men det hela slutade med att han drogade och sedan förgrep sig på mig.

Jag har fragmentariska minnen av det som hände. Bland annat minns jag att jag vaknade till av att han kravlat upp mot mitt ansikte och försökte trycka in sin kuk i min mun medan han väste “sug då, sug!”. Sedan föll jag tillbaka in i dimman.
Jag anmälde aldrig, trots att det både fanns skador, bevis i form av sms och vittnesmål från mina närstående.
Jag var nämligen en av alla de som först förnekar det som verkligen hänt. Det är något obehagligt och sårigt som känns inuti, men man trycker bort det. Man vill inte inse. Man vill inte vara den som blivit våldtagen. Men sen kom insikten, och med den även rädslorna.

Jag som alltid sett mig själv som en stark feministfighter hade fallit offer för rädslan att inte bli trodd. Av varken rättsväsendet eller kollegor. Jag var trots allt 21 och helt nybakad i mediesvängen. Folk hade lika gärna kunnat sagt: “det där säger hon bara för att få uppmärksamhet.”.

Men så hände något. Över ett år senare träffade jag en av mina nu närmaste vänner. Det visade sig snabbt att även hon råkat ut för den här mannen. Han hade tafsat på och sextrakasserat henne. Ilskan sköljde över mig. Och jag vågade ta sista klivet in i insiktsfullheten.

Vi bestämde oss för att hitta fler (för att det fanns fler var vi övertygade om) som råkat ut för honom. Och snart rasade anklagelserna in. Han hade tagit en tjej mellan benen på Spy Bar. Han hade tryckt in flera tjejer på toaletter och under hot tafsat på dem. Han hade kallat folks flickvänner för hora och luder. Det påstods även att han hade drogat och våldtagit ytterligare en ung tjej. Vi hade tillräckligt för att göra en gruppanmälan.

Men tjejen han tagit mellan benen på Spy Bar tyckte inte att det varit så farligt. De flesta tyckte inte att det de varit med om varit så farligt. “Jag blev ju i alla fall inte våldtagen”. Så har det bland annat låtit. Några av dem fick det till att den här anmälan nog ändå mest var för min skull, för att jag “råkat värst ut”. Så de hoppade av, en efter en. Trots att jag förklarade att det absolut och främst handlade om att stoppa honom från att fortsätta. Men när de hoppat av insåg vi att våra anmälningar inte skulle väga särskilt tungt, speciellt eftersom jag i vrede och ångest gjort mig av med nästan alla bevis. Jag ville bara glömma det som hänt.

Det vill jag fortfarande, men det går sådär.
Varför så många av de andra drabbade bagatelliserat det de varit med om vet jag inte. Jag kan inte säga åt andra hur de ska reagera efter fysiska övergrepp. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför de inte värdesätter sina kroppar mer än att de låter en slemmig snubbe ta på dem, enbart på sina villkor?
I dag är en av de drabbade tjejerna, som inte tycker att det är så farligt att bli tagen på fittan mot sin vilja, kollega med det här svinet. De jobbar ihop regelbundet. Många av de mediamänniskor som kallar sig feminister kallar sig även hans vänner. De går på hans fester och skriver positivt om honom i sina bloggar, trots att de vet vad han gjort mot deras kollegor och vänner.
Jag och min vän står handfallna och ser allt det här hända och frågar oss bara “vad fan är det för fel på de här människorna? Har de ingen moral what so ever?”. Och då syftar jag som sagt enbart på de icke-utsatta som fortsätter fjäska för honom, trots att de vet vad han gjort.

Det känns därför oerhört fint och viktigt att många skribenter nu tar upp det här. Att vi öppnar upp och berättar om både personliga erfarenheter och allmänna uppfattningar kring sexövergrepp och “villig” motvillighet. Mycket på grund av att en av världens just nu mest omskrivna “hjältar”, Julian Assange, i mångas ögon inte “ser ut som någon våldtäktsman”. Som att man skulle kunna se något sådant.”