Prestationsångest – min största fiende.
Ibland träffar jag kvinnor ur min mammas generation som ångrar att de aldrig fick möjlighet att göra särskillt mycket med sitt liv. Samhället, ekonomin eller normer och politik kom ivägen. Men vi, vi som växer upp nu, vi har det så mycket bättre. Vi kan göra nästan vad vi vill med våra liv – är inte det fantastiskt?
Det har alltid gett mig sån jävla magont.
Som så många andra unga tjejer känner jag prestationsångest. Jag kan, faktiskt, göra nästan vad jag vill med mitt liv. Vi växer upp med så många möjligheter – vi kan välja den bästa skolan, söka de mest prestigefyllda stipendierna, jobba eller plugga utomlands, volontärarbeta i sydamerika, starta företag innan vi ens fyllt tjugo. Vi kan få fantastiska praktikplatser, komma in på de bästa gymnasiekurserna, spela i de bästa ungdomslagen, jobba som au pairer eller starta populära bloggar – vi som växer upp idag har fått privilegiet att inte kunna skylla på turen.
Och jag hatar det.
Tro mig, jag vill inte låta otacksam eller klagande, men vi måste ta upp prestationsångesten detta leder till. Att hela tiden se sig omkring och se vad andra gör som man själv inte har gjort äter fan upp en inifrån. Och ellerhur är det omöjligt att göra allt? Den som reser är avundsjuk på den som har karriär och den som kommit längst i studierna är avundsjuk på den som kunnat göra vad fan hen vill under två år. Man kan aldrig vinna. Och det västa enligt mig är att om man inte uttnyttjar alla chanser som öppnar sig, betyder det att man är lat eller dum? Ka jag inte få ha kvar min rätt att välja bort vissa saker för att jag helt enkelt inte vill?
Är jag den enda som känner så? Som en smörklick på aldeles för mycket bröd?